King Krule är en lika fängslande som paradoxal artist. Välkammad och trotsig – punkig och sofistikerad.
Siluetten av honom gör en självlysande spelning på Vasateatern.

Den rävfärgade Charles Dickens-frisyren Archy Marshall debuterade som King Krule för sex år sedan. I somras släppte han albumet ”The OOZ”, ett av årets bästa. Den 23-årige London-artistens musik utspelar sig helt och hållet i hans eget huvud. Där kolliderar punk för puben med triphop-beats och Chet Bakers blåaste standards. Musiken kunde bara vara gjord på de brittiska öarna. Den har excentrismen som premieras där, den diametrala motsatsen till vårt svenska lagom. Men Marshalls snille har även nått över haven; han har bland annat gjort mytomspunnen musik till Frank Oceans album ”Blonde”, musik som världen dock aldrig fick höra.
Vasateatern är en mysig lokal och passar King Krule perfekt; hans lyskraft tål en teater. Scenen är mörk när han och hans purunga band gör entré. Huvudpersonens siluett påminner om en välartad skolpojkes, men rösten är full av den råa trotsighet som kommer med en uppväxts inhalerande av dammiga heltäckningsmattor. Vi får även typiskt diskbänksrealistiska mumlade mellansnack som ”This next one is about healthcare.”
På scenen är King Krules musik mer punkig än på skiva. Mikrofonstativ välts, gitarrsträngar klingar falskt. Låtarna flätas samman av saxofon och bandet lyckas skapa illusionen av att de improviserar fram hela spelningen, som har en slags The Jam på ”Måndagsbörsen”-känsla. Har du någon gång förlorat dig i dem, The Clash eller om du bara är en av oss som knäpper översta skjortknappen är du säkert lika förtjust som jag. Det var längesedan engelskt oväsen lät såhär spännande. Just i kväll är till exempel den viktorianska dronejazzdängan ”Dum surfer” världens bästa låt.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Excentrisk och eklektisk King Krule dök först upp på Musikbloggen.

När Kelela kommer till Stockholm och radar upp sina bästa låtar blir det en nästan underskön konsert.

Kelela Mizanekristos, 34, växte upp i Washington-förorten Gaithersburg och har rötter i Etiopien. Sedan fyra år gamla mixtapen ”Cut 4 me” via ep:n ”Hallucinogen” har hon skämt bort oss med stämningsfull, sval och supermodern musik i gränslandet mellan soul, r’n’b och jazz. Lyssna bara på låtarna ”The high” och ”Cherry coffee”, hon spelar dem efter varandra ikväll! I oktober kom debutalbumet ”Take me apart” – en urstark neo-soulsyster till Solanges ”A seat at the table” – och årets allra bästa i min dator. Det varma mottagande som en för kvällen sjuk och rörd Kelela får på Strand visar att jag inte är ensam. Det är lyxigt och långt ifrån självklart att en så inflytelserik soulartist kommer till Sverige för en klubbspelning.
Från det att ett rökmoln svävar över publiken och Kelela – flankerad av två körsångerskor – kommer in på scenen i blått bakljus sugs man in i hennes värld. En värld där varje rhyme är lite smartare och varje kör lite mer på sin rätta plats. Kelela faller inte för att pleasa den lördagsrusiga publiken med ösiga beats eller stora gester – istället bjuder hon på en modig, lugn spelning. Hennes musik är så subtil och detaljrik att konserten känns som att studera ett audiovisuellt konstverk. Den smyger sig sakta på, och när den väl slår ut i, säg, ”LMK” eller ”Truth or dare”, är belöningen så mycket större. Draperad i vitt skrider Kelela över scenen som en r’n’b-lucia. Scenspråket är långsamt och svepande, som rörde hon sig under vatten. Hennes sävliga vibrato är bomullsmjukt, en perfekt kontrast till beatsen, lika skarpt kristallklara som decembernatten utanför.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Kelela en magisk r’n’b-lucia dök först upp på Musikbloggen.

JULMUSIK Det finns mycket att säga om julskivor. De är ofta klyschiga, släppta med cyniskt superkommersiella avsikter och kan vara alldeles alldeles… dötrista. Men har de bara Christmas spirit är det mesta förlåtet. Ingen Christmas spirit = ingen julskiva. Min bästa julmusik genom tiderna fullkomligt snöar av julstämning. Jag tänker på Vince Guaraldis ”A Charlie Brown Christmas”, ”A jolly Christmas from Frank Sinatra” och ”A Christmas gift for you” med Phil Spector och hans vänner.
Vilket för oss bums till problemet med Gwen Stefanis ”You make it feel like Christmas”. Stefani får det inte alls att kännas som jul. Hon gör sig därmed skyldig till falsk marknadsföring. Den där känslan som är så svår att ta på – men som måste finnas i varje tassande trumslag, varje ringande klocka, varje trygg frasering – saknas här. Det kan varken julklassiker som ”Let it snow” och ”White Christmas” eller nyskrivna numren ”My gift is you” och ”When I was a little girl” ändra på, trots sin 50-talskitsch. Dessutom: ”Last Christmas” borde fridlysas från covers. Ingen kan någonsin göra den bättre än George Michael.
BÄSTA SPÅR: ”When I was a little girl”.

LÄS FLER JULMUSIKRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Gwen Stefani glömmer julstämningen dök först upp på Musikbloggen.

JULMUSIK “It’s not like you have to have an original idea to begin with. It’s like, Christmas, mistletoe, ho-ho-ho, Santa Claus, Christmas list, elves.” I en Beats 1-intervju med Zane Lowe anstränger sig Sia ungefär lika mycket för att sälja in sitt nya julalbum som hon verkar ha ansträngt sig i studion. Artisten och låtskrivaren beskriver arbetet med ständige producenten Greg Kurstin som ”lätt och kul” och berättar att det tog två veckor att knåpa ihop de tio nyskrivna låtarna.
Sias maffiga melodispråk från några av hennes största hittar – Rihannas ”Diamonds” och Beyoncés ”Pretty hurts” – känns igen. Men hookarna placeras i en knäck-kickad och enerverande kabaré-kontext. En kan fråga sig varför ingen på Sias nya skivbolag Atlantic slog näven i konferensbordet och frågade vad detta med julalbum skulle vara bra för. För glöggdekadens, mistelromantik och de småtrevliga systerballaderna ”Snowman” och ”Snowflake” till trots; Sia julklappsrhymar med vänster hand. ”Everyday is Christmas” för tankarna till mitt eget julklappsrimmande. Jag gör det varje år, sent på kvällen den 23:e. Det är också ”lätt och kul” och den första idén får alltid duga.
BÄSTA SPÅR: ”Snowman” och ”Snowflake”.

LÄS FLER JULMUSIKRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Sia julklappsrimmar med vänster hand dök först upp på Musikbloggen.

HIPHOP I skarven mellan 90- och 00-talet byggde Pharrell Williams och Chad Hugo om hiphop, r’n’b och pop som produktionsduon The Neptunes med hits åt bland andra Justin Timberlake, Britney Spears och Nelly. Samtidigt bildade de sidoprojektet N.E.R.D tillsammans med Shay Haley.
Bandets historiska betydelse är odiskutabel. Frågan är var de passar in 2017, i ett post-”Happy”-landskap? Sedan trion släppte sitt senaste album ”Nothing” 2010 har hiphop officiellt blivit världens största musikgenre och allmän trap-konsensus råder.
Klart är att N.E.R.D slår på stora trumman med sin självbetitlade comeback; bandnamnet är en förkortning av just ”No one ever really dies”. Addera en lång rad a-listade gäster, som också har en central roll på albumet.
Rihanna får inleda med att rappa som jag inte riktigt hört henne rappa förut, på singeln ”Lemon”. Future dyker upp på den politiska ”1000”, en slags punkig tagning på modern hiphop och André 3000 gör ingen besviken i den lekfulla ”Rollinem 7’s”.
Allra bäst är ”Don’t don’t do it!”, gästad av Kendrick Lamar. Låtens intro är skrivet av Frank Ocean. Musiken låter som en glasstrut med funktopping, men med ett skarpt kontrasterande faktum: titeln citerar frun till Keith Scott, offret för polisskjutningen i North Carolina.
N.E.R.D har inte tappat fingertoppskänslan när det gäller att producera lika intrikata som klistriga beats. De väljer att odla sitt arv snarare än att följa trap-strömmen. Det är helt i sin ordning, även om det funkrockiga anslaget i till exempel ”Deep down body thurst” känns daterat.
Och bandåterförening till trots – allra mest är detta Pharrell Williams show, som försökte han understryka för världen att han fortfarande kan mer än att skriva soundtracks till animerade barnfilmer. Han lyckas, trots ett stort frågetecken för den avslutande Ed Sheeran-gästade reggaen ”Lifting you”.
BÄSTA SPÅR: ”Don’t don’t do it!”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget N.E.R.D hittar sitt här och nu dök först upp på Musikbloggen.

The xx och Säkert!. Mastodon och Kendrick Lamar. Taylor Swift och Hjelle. St Vincent och Chris Stapleton. Asagraum och Kelela. Vad de alla har gemensamt är att de ligger på musikredaktionens topp tio-listor över årets bästa album. Ja, vi älskar album även i år. Och vi vet, vi vet. Ni håller andan nu. Hur högt kommer King Krule på Per Magnussons lista? Hur ligger egentligen Europe till hos Sofia Bergström? Har The War On Drugs rent av lyckats förföra ännu fler pennor än Natasha Azarmi och Markus Larsson? Spännande. Håkan Steen? Är han verkligen ensam om att lyfta fram Ibeyi?
 Alla svaren finns bara några få klick bort.

Läs Natasha Azarmis lista här!
Läs Sofia Bergströms lista här!
Läs Markus Larssons lista här!
Läs Per Magnussons lista här!
Läs Håkan Steens lista här!

Stay tuned den 29 december. Då listar Aftonbladets musikredaktion traditionsenligt årets allra bästa låtar.

Inlägget Årets bästa album! dök först upp på Musikbloggen.

Jajamen, det är den tiden på året igen. Det har äntligen blivit dags för Aftonbladets musikredaktion att traditionsenligt presentera de 99 låtar som mer än några andra gjorde 2017 till 2017.
Spellistan räcker i sex timmar och fyrtiotre minuter och bevisar, precis som i fjol, att det inte finns några dåliga popår.
Hårdrocken? Sofia Bergström gör en rejäl summering av den tunga musikens år här.

Texter: Natasha Azarmi (NA), Markus Larsson (ML), Per Magnusson (PM), Håkan Steen (HS)

1 NEW YORK (ST VINCENT)

Den enda låt som fanns med på alla fyra listor i den här omröstningen, dessutom högt placerad på samtliga. Men så är det också väldigt lätt att fängslas när Annie Clark kramar ur sin sorg och låter varje droppe träffa pianot. Hon vänder in och ut på rösten och kommer så nära att tonerna tränger in och bryter hjärtat itu. Clark står mitt i en av världens största städer men har aldrig känt sig så här ensam. Där, på Fifth Avenue, inser hon att hennes förlorade kärlek är den vackraste som någonsin funnits. 
När andra ägnar hela album åt att skapa en enda känsla väcker Annie Clark hundratals på två minuter och 34 sekunder. (NA)

2 HUMBLE (KENDRICK LAMAR)
Ett studsigt pianobeat från Mike Will Made It och en av världens skickligaste rappare i sitt esse. Så lät popmusiken 2017. (PM)

3 FIREWORKS (FIRST AID KIT)
First Aid Kit har gjort gnistrande, skandinavisk vinteramericana förut. Men det här är en annan och ny nivå. När de använder amerikanskt stjärnstoff från gamla och orkestrerade Brill Building-ballader blir melankolin svindlande. Många stjärnor slocknade 2017 men tack vare ”Fireworks” tändes en ny svensk evergreen om saknad och ensamhet. (ML)

4 WANT YOU BACK (HAIM)
Jackson 5-titeln! Slapbasen! Den synkroniserade video-dansen! Systrarna Haim flörtar våghalsigt med klichéer men väger upp med trånande melankoli. (PM)

5 PASSIONFRUIT (DRAKE)
När brittiske producenten Nana Rogues gjorde beatet tänkte han på moln. Och ”Passionfruit” är en himmelsk evighetsloop att spela om och om igen. (PM)

6 SAY SOMETHING LOVING (THE XX)
Den vackraste musiken föds ofta ur förtvivlan. Det vet den här oklanderliga trion bättre än de flesta.

 (NA)

7 THINKING OF A PLACE (THE WAR ON DRUGS)
Rockromantikern Adam Granduciel låter en av årets vackraste melodier veckla ut sig i över elva minuter. Resultatet är en hypnotisk psalm för ensamma bilresor rakt ut i natten. Gitarrerna är blixtarna som lyser upp horisonten. (ML)

8 SIGN OF THE TIMES (HARRY STYLES)
Första solosingeln sopade banan med alla One Direction-fördomar. 

(NA)

9 SNOOZA (SÄKERT!)
”Snooza med mig, snooza med mig, din chef har också varit kär, hon kanske skäller ut dig men hon förstår det här.” Ingen sjunger om kärlek som Annika Norlin. (HS)

10 THE SYSTEM ONLY DREAMS IN TOTAL DARKNESS (THE NATIONAL)
Här går det att skriva om Matt Berningers pricksäkra utforskande av modern medelklassångest. Men det är den där gitarren som är grejen. (HS)

11 SAY MY NAME (TOVE STYRKE)

2018 bör Tove Styrke bli Sveriges största musikexport. Allt annat vore orimligt. 

(NA)

12 MASK OFF (FUTURE)
Med sin Tommy Butler-samplade, läskiga David Lynch-stämning beskrev låten som ingen annan hur det kändes att vakna upp i Donald Trumps 2017. (PM)

13 DUM SURFER (KING KRULE)
Är detta djävulens musik? I så fall har den sällan låtit bättre, täckt som den är av viktoriansk spindelväv. (PM)

14 TO THE MOON AND BACK (FEVER RAY)

Ett av Karin Dreijers mindre komplexa verk. Men hon skapar ändå jordskalv med rader som ”Your lips, warm and fuzzy/I want to run my fingers up your pussy”. 

(NA)

15 NEW RULES (DUA LIPA)
Blandar tropical house och grime i samma glas och skakar. Resultatet är oemotståndlig pop med hookar som ringar in Spotify-generationen perfekt. (ML)

16 (NO ONE KNOWS ME) LIKE THE PIANO (SAMPHA)

London-sångaren klär av, blottar och låter hela världen få känna på hans största rädslor och innersta tankar. 

(NA)

17 PSALM FÖR SKOLGÅRDAR (OSKAR LINNROS)
Det mest angelägna Linnros har skrivit. Borde sjungas på varje skolavslutning. (HS)

18 DNA (KENDRICK LAMAR)
Mot slutet ville producenten Mike Will Made It att det skulle låta som om Kendrick Lamar slåss mot beatsen. Rapparen från Los Angeles vinner varenda rond. Hans flow är som basketspelaren Michael Jordan – det utklassar alla och upphäver tyngdlagen. (ML)

19 DANCING WITH OUR HANDS TIED (TAYLOR SWIFT)
Popmagi signerad Taylor Swift och Max Martin, ekande av samma ensamhet som Robyns ”Dancing on my own” och Don Henleys ”Boys of summer”. (PM)

20 ALICE COME HOME (BLAENAVON)

Krasch, boom, kras. Jag går i bitar av Ben Gregorys sorgsna sång och lappas ihop när Hampshire-trion kommer samman efter tre minuter och 15 sekunder.

 (NA)

21 CHANEL (FRANK OCEAN)
”My guy pretty like a girl”. Öppningsraden är ett mångbottnat motgift mot den unkna maskulinitet som vi förhoppningsvis såg början på slutet av 2017. (PM)

22 BAD LIAR (SELENA GOMEZ)
Det säger rätt mycket om hur moderna gruppen Talking Heads var när basgången i ”Psycho killer” från 1977 kan vara grunden för en hitsingel med Selena Gomez 2017. Ett alldeles strålande 40-årsjubileum. (ML)

23 YOU ARE THE PROBLEM HERE (FIRST AID KIT)
Glödgad, gitarrtaggig magspark som släpptes på internationella kvinnodagen. #metoo-rock innan begreppet ens fanns. (HS)

24 ALDRIG AV MED VARANDRA (THÅSTRÖM)
Årets ballad om saknad och sorg. (HS)

25 PERFECT PLACES (LORDE)
Vissa lever den här refrängen här och nu. Vissa minns alla de där hedonistiska nätterna när de var nitton och brann. Och alla vet att jakten på den perfekta platsen, och det perfekta livet, är en lögn. (ML)

26 LUST FOR LIFE (LANA DEL REY FEAT. THE WEEKND)
Lana Del Rey spelar fortfarande in flickpopsinglar som skulle kunna släppas 2049. Den romantiska domedagsballaden kunde vara ledmotivet i nya ”Blade runner”-filmen. (ML)

27 TEENAGE FANTASY (JORJA SMITH)
20-åriga stjärnskottet summerar kärleken på fyra minuter: vi vill inte ha det vi kan få och ha det vi inte kan få.

 (NA)

28 GUNERIUS – REMIX (AMANDA DELARA)
Sedan Sana och Yousef spelade basket till låten i ”Skam” har raderna ”Jeg skal elske deg til døden/Det er en drapstrussel” varit tatuerade i mitt inre. (PM)

29 XO TOUR LLIF3 (LIL UZI VERT)
Årets omöjligaste låttitel och den kolmörka refrängen ”All my friends are dead” till trots – Lil Uzi Vert fick en mycket välförtjänt hit. (PM)

30 SLIDE (CALVIN HARRIS FEAT. FRANK OCEAN & MIGOS)
Kalifornisk funk med skotsk poststämpel + magnetisk Frank Ocean + två Migos = fet låt. (PM)

31 WILD THOUGHTS  (DJ KHALED FEAT. RIHANNA & BRYSON TILLER)
Det räcker att Rihanna lägger några verser. Sedan är covern på Santanas ”Maria Maria” en helt annan och större låt. (ML)

32 TO MY BROTHER, JOHNNY (HENRIK BERGGREN)
Bara att Henrik Berggren återvände var nästan overkligt. Att han gjorde det på det här ståtligt vuxna sättet kändes smått sensationellt. (HS)

33 THE UNDERSIDE OF POWER (ALGIERS)
Rödglödgad protestmusik. Ur den råa industrigospeln dansar en bländande Motown-refräng fram och slår ut dina tänder. (ML)

34 FUNERAL (PHOEBE BRIDGERS)
När Phoebe Bridgers sjunger sin ”Funeral” stannar tiden. Fängslande, osminkad och vansinnigt vacker. (PM)

35 HEARTACHE IS AN UPHILL CLIMB (TIFT MERRITT)
Så här drabbande låtar har Merritt på varje platta. Hög tid att fler upptäcker henne. (HS)

36 SLÄNDAN (BERGEN)
Fredrik Norberg från Popsicle startar band med bland andra Daniel Gilbert. Enda hittills släppta låten är smått magisk softpop. (HS)

37 ALTADENA (KELELA)
Årets snäsigaste soulmusik. (PM)

38 QUESTION TIME (DAVE)
Den brittiska rapparen från södra London har några brännande frågor till premiärministern. Han kunde ha skrikit fram texten. Men den lugna och sorgsna tonen gör klassilskan ännu mer frätande. (ML)

39 WALK ON WATER (EMINEM FEAT. BEYONCÉ)
Lysande möte mellan två av de största genom tiderna. Många tvivlar på Eminem. Men som han själv rappar mot slutet – han skrev ”Stan” och inte du, bitch. (ML)

40 DON’T DELETE THE KISSES (WOLF ALICE)

Sångerskan Ellie Rowsell skriker ”What if it’s not made for me? Love”. Som lyssnare är det svårt att inte vilja skrika tillbaka: ”Jo! Jo, det är den!”. 

(NA)

41 CLAP HANDS (NATALI FELICIA)
Tom Waits-klassiker från den mest kakburkiga 80-talseran blir plötsligt skimrande tiotalspop. Allt tack vare en 23-åring från Eskilstuna. (HS)

42 DEMONS (LORENTZ)
Lorentz har varit i the dungeon. Där hittade han känslan, den fina melodin och några av sina tjusigaste rhymes. (PM)

43 UH HUH (JULIA MICHAELS)

Har du känt dig så dragen till någon att du fullkomligt tappat kontrollen? Inte jag heller. Men Julia Michaels beskriver känslan väldigt bra. (NA)

44 THE LITTLE THINGS THAT GIVE YOU AWAY (U2)
En riktigt stor U2-ballad. Vem hade vågat tro att de fortfarande kunde skriva sådana? (HS)

45 EITHER WAY (CHRIS STAPLETON)
Den mest respekterade och uppskrivna countrystjärnan i USA just nu. ”Either way” spelades först in av Lee Ann Womack. Men när Chris Stapleton sjunger sin egen låt står allt stilla. Rösten skulle kunna flytta ett berg till ett annat postnummerområde. (ML)

46 TO KNOW YOUR MISSION (JENS LEKMAN)
Efter några vilsna år kom Jens Lekman tillbaka med ”Life will se you now”, ett av hans starkaste album i karriären. Öppningspåret är en oemotståndlig schlager om livsval i 90-talets Göteborg. (HS)

47 TONITE (LCD SOUNDSYSTEM)
Är det någon som ska göra vuxendisko av lika delar vintagesyntar, vocoders och kronisk ålderskris är det James Murphy. (PM)

48 MIDNIGHT TRAIN (SAM SMITH)
Singeln ”Too good at goodbyes” blev hiten. Men albumspåret ”Midnight train”, där Sam Smith hämtar kraft från southern soul, var den mörka kronjuvelen på albumet ”The thrill of it all”. (ML)

49 HABIBI (TAMINO)

Det skickliga bytet från basröst till falsett är dra-efter-andan-bra. 2018 kan mycket väl tillhöra 21-åringen från Belgien. (NA)

50 SÄG ALDRIG DITT NAMN (JUNIOR BRIELLE)
Det sägs att brödraduon från Östersund låter som en hybrid av Kent och Robyn. Kanske, men jag har sällan hört en svensk akt uttrycka sin förtvivlan med lika mycket känsla. 

(NA)

51 TWO MAN GANG (LES BIG BYRD)
”Vårat gäng är bara du och jag, alla andra kan dra åt helvete”. Så här naken och sårbar borde Jocke Åhlund våga vara oftare. (HS)

52 FÅRSKINNSTEARAWAY (AVANTGARDET)
Den lysande titeln är en Peter Doherty-nick och låten en målande rapport från bussen mellan Kalmar och Nybro en lördagsnatt. (HS)

53 DET ÄR FREDAG (HJELLE)
Kunde även ha valt ”The dela ut gratistidningar blues”, ”Jag super förgäves igen” eller nån annan lika briljant betitlad låt från pubrockmästerverket ”Högst medelmåttig”. Men det blir oftast den här ”ut på stan”-hymnen. (HS)

54 IF WE WERE VAMPIRES (JASON ISBELL)
En låt om lyckan i äkta kärlek och smärtan i livets ändlighet. Och som Jason Isbell och Amanda Shires sjunger den. (HS)

55 


CIGARETTE (MARIKA HACKMAN)

Vissa låtar får en att vilja bli kär. Den här får en att vilja sitta hjärtekrossad på fönsterkarmen och se på när regnet slår ner utanför.

 (NA)

56 BANK ACCOUNT (21 SAVAGE)
Metro Boomin är årets producent. Han ligger bakom både Futures ”Mask off” och ”Bank account”, den här 24-årige Atlanta-rapparens dämpat efterhängsna hit. (PM)

57 BAD AND BOUJEE (MIGOS FEAT. LIL UZI VERT)
”Bad and boujee” och ”Shape of you” turades om att toppa amerikanska topplistan i år. Den första handlar om att koka knark beväpnad med en Uzi, den andra är en låt av och med Ed Sheeran. (ML)

58 FRIENDS (JUSTIN BIEBER FEAT. BLOODPOP)
Ja, den här är bättre än ”Despacito”. (PM)

59 BAGBAK (VINCE STAPLES)
Texten om svart identitet och motstånd är lika skoningslös som musiken. Att ”Bagbak” hörs i trailern till kommande superhjältefilmen ”Black panther” borde inte förvåna någon. (ML)

60 

DREW BARRYMORE (SZA)
Den djärva r’n’b-artisten ställer sina taskiga älskare till svars. Titeln är en hyllning till alla självsäkra kvinnor som Barrymore spelat på film. 

(NA)

61 911/MR. LONELY (TYLER, THE CREATOR FEAT. FRANK OCEAN & STEVE LACY)
En emotionell novell om ensamhet, i två kapitel. (PM)

62 HUMONGOUS (DECLAN MCKENNA)
19-åringen sjunger tappert om hur politikerna ignorerar hans generation. Britten har gjort lika stark pop om självmord bland transpersoner och fattigdomen i Brasilien.

 (NA)

63 DIAMOND RING (SAM OUTLAW)
En fin liten countryvals om alkohol, åtrå och ånger. (HS)

64 SOOTHING (LAURA MARLING)
Om superkrafter var verkliga skulle Laura Marling och hennes ömhudade röst kunna läka alla ärr i kroppen. (NA)

65 NATURAL BLUE (JULIE BYRNE)
Julie Byrnes hela album ”Not even happiness” är ljuvligt. Låt ”Natural blue” bli den blå port som leder dig in i det. För fans av Joni Mitchell. (PM)

66 LOCATION (KHALID)

Khalid är uppgiven men passionerad och älskvärd när han sjunger om hur dagens unga fått kärlek om bakfoten.
 (NA)

67 CYCLES (TOVE LO)
”Cycles” handlar om att den röda tråden i alla misslyckade relationer är du själv. Den minimalistiska produktionen, där syntharna rullar som vågor, är en perfekt backdrop till en av de bästa melodierna på skivan ”Blue lips”. (ML)

68 PLANET (FOUR TET)
För mig hade låten gärna fått vara fyra gånger så lång. (PM)

69 DID YOU SEE (J HUS)
Det blixtrande framtidslöftet J Hus knuffar trap från Atlanta och grime från London ännu närmare varandra på sin bästa singel hittills. (ML)

70 CLOSER (STEVE BUSCEMI’S DREAMY EYES)
Två ömhudade röster vädjar om närhet och får mitt hjärta att slå dubbelslag. En av årets svenska poppärlor. 

(NA)

71 MERMAID (SKOTT)
På den starkaste av tre fina singlar i år är Pauline Skött Stockholms svar på både Kate Bush och Lana Del Rey. Genombrottet torde vänta runt hörnet. (HS)

72 CALIFORNIA (ANGEL OLSEN)

När Angel Olsen sjunger om kärlek på den amerikanska västkusten når hon rena Joni Mitchell-

höjder. (NA)

73 VÄRLDENS RENASTE HÄXA (OLLE LJUNGSTRÖM)
Ett postumt extranummer från den svenska popens mest oefterhärmlige poet. Tack. (HS)

74 BIKE DREAM (ROSTAM)

Multiinstrumentalisten visar att hans tidigare roll i Vampire Weekend varit större än någon kunnat ana. 

(NA)

75 I WANNA BE LIKE YOU (IBEYI)
Här händer det grejer. Fransk-kubanska systrarna Diaz har massor av mer lika smittande och personlig pop på albumet ”Ash”. (HS)

76 RED BOTTOM SKY (YUNG LEAN)
Flämtande höstlövsmelankoli från en av Sveriges mest framåtskridande artister. Missa inte den sagolika videon regisserad av Marcus Söderlund. (PM)

77 ROCKSTAR (POST MALONE, 21 SAVAGES)
Hiphopartister har varit de största rockstjärnorna i årtionden. Att Post Malone använder Bon Scott och Jim Morrison som referenser känns väldigt logiskt. (ML)

78 KICKINIT ALONE (KIEFER)
Om du gillar jazz, r’n’b samt hemmachill i raggsockor är Los Angeles Kiefer Shackelford någon för dig. (PM)

79 HAVANA (CAMILA CABELLO)

”Havana ooh na-na”. Sex lekfulla stavelser gjorde Camila Cabello till en av årets starkast lysande artister. (NA)

80 PARI (HOV1 FEAT. JIREEL)
Kalla det gärna för 90-talisternas svar på ”Livet är en fest”. (ML)

81 163 FÖR EVIGT (CHERRIE FEAT. Z.E.)
Det är glädjande – men ändå så sjävklart – att Cherrie redan tagit sin svenskspråkiga Västerort-r’n’b utanför landets gränser. (PM)

82 BIG FOR YOUR BOOTS (STORMZY)
Det låter som om Stormzy tar de smattrande trummorna till kyrkan och uppträder framför en sakral manskör. (ML)

83 REST (CHARLOTTE GAINSBOURG)
Gåtfull, fjäderlätt och urfransk popmusik producerad av Daft Punks Guy-Manuel de Homem-Christo. Som en perfekt croissant på kafébordet etc. (PM)

84 ONLY YOU (ZARA LARSSON)
Som om Rihanna sjunger en Kent-ballad. (ML)

85 CHAINED TO THE RHYTHM (KATY PERRY FEAT. SKIP MARLEY)
En ”Into the groove” för tiotalet. (ML)

86 APOCALYPSE (CIGARETTES AFTER SEX)
För er som saknat den förtätat viskande popen hos Velvet Underground och Mazzy Star. (HS)

87 GRÄS OCH SYRA (ULF STURESON)
Skördetid i Alfta, Hälsingland och Ulf Stureson firar med drömmar, stråkar och stor pop. (HS)

88 I WISH I DIDN’T MISS YOU (FEIST)

Leslie Feist behöver ingen refräng. Här har hon skickligt delat upp låten i två verser; en om slutet och en om sorgen som följer. (NA)

89 MANTRA (SUSANNE SUNDFØR)
31-åringen från norska Haugesund gick på musikalisk tur från Nordkorea till Amazonas på albumet ”Music for people in truoble”. Här börjar resan. (PM)

90 VÄGEN HEM (STOR & SEINABO SEY)
Slicka 80-talsbeats möter episkt målande tiotalsrap. Och så Seinabo Sey på det. Vad kan gå fel? (HS)

91 BODAK YELLOW (CARDI B)
1955 hade Little Richards ”Tutti frutti”. 2001 hade Missy Elliotts ”Get UR freak on”. 2017 har ”Bodak yellow” med Cardi B. Kalla det gärna för rock’n’roll. (ML)

92 BOYS (CHARLI XCX)
Charlotte Aitchison slog två flugor i en smäll: vände upp och ned på könsrollerna och gjorde en av årets bästa musikvideor. (NA)

93 ANDROMEDA (GORILLAZ FEAT. DRAM)
Den dag Damon Albarn får Polarpriset väger allt han gjort med Gorillaz lika tungt som Blur. (ML)


94 FOUR CYPRESSES (GRIZZLY BEAR)

Som att sitta bredvid den du är kär i och lägga huvudet på hens axel. Brooklyn-bandet blir bara bättre och bättre. (NA)

95 A LITTLE PAIN (MARGO PRICE)
Albumet ”All American made” är en av årets stora countryhändelser och här sjunger Nashville-hoppet både om livet och sin karriär: ”A little pain never hurt anyone”. (HS)

96 OVER EVERYTHING (COURTNEY BARNETT & KURT VILE)
Årets gulligaste jeansjackerock-duett-trudelutt. (PM)

97 TOTAL ENTERTAINMENT FOREVER (FATHER JOHN MISTY)
Josh Tillman sjunger om en framtid där tekniken tagit över och människorna underhåller sig till döds med Oculus Rift-porr. Det stora är att det görs till skönt 70-talslulligt rocksväng. (HS)

98 GOD’S PROBLEM CHILD” (WILLIE NELSON FEAT. TONY JOE WHITE, LEON RUSSELL & JAMEY JOHNSON)
Öppna den stora amerikanska sångboken på valfri sida. Chansen är stor att du får läsa om en inspelning med Willie Nelson. 84-åringen är ett monument. (ML)

99 STAY AWAY FRÅN MIG (ERIC GADD)
Med fötterna i soulhistorien och näsan nyfiket doppad i autotunad nutid får Eric Gadd till en separationsballad som hör till det starkaste han gjort. (HS)

ÅRETS 99 BÄSTA LÅTAR 2016
ÅRETS 99 BÄSTA LÅTAR 2015
FLER SPELLISTOR HÄR!

Inlägget Årets 99 bästa låtar dök först upp på Musikbloggen.

Little Jinder håller Lykke Li i handen för ett farväl. Justin Timberlake hugger ved i skogen. The Chainsmokers gör ingen som gillar The Chainsmokers besviken och Troye Sivan – lyssna på honom!

Little Jinder feat. Lykke Li
Hålla handen
Warner
POP Över två album har Little Jinder vänt på varje fimpad gatsten av den lika euforiska som hjärtsnörpande ungdomen. Det här är början på hennes farväl till densamma. ”Allvarligt talat – ingen aning”, svarar hon på frågan om hon ens kommer att vara Little Jinder längre i en intervju med Musikguiden i P3. ”Jag har aldrig nånsin tänkt långt fram”, fortsätter hon.
En sund inställning till att vara artist. På första singeln från tredje albumet med den tydliga titeln ”Hej då” gör Jinder en duett med Lykke Li. ”Hålla handen” är en bitterljuv pophit byggd av ett brisigt beat där duon parafraserar Lykkes ”I follow rivers”. Låten uppdaterar det svenskaste vi har – Svensktoppspopen – men placerar den i en modern kontext från första sekund (texten börjar till exempel med orden ”Little Jinder”, likt en Mike Will Made It-produktion). Med refrängraderna ”Känns som alla springer om mig/Som att alla andra har så mycket mer” ringar hon in den ensamhet, rädsla och fåfänga som ingen av oss är immun mot när vi motvilligt blir vuxna i ett inferno av bilder på mysiga parmiddagar och perfekta bebisar i våra telefoner.

Justin Timberlake
Supplies
Sony
POP ”Har Justin Timberlake blivit Bon Iver?”, frågade sig internet med andan i halsen när Memphis-entertainern annonserade sitt femte album ”Man of the woods”. På omslaget står en skäggig Timberlake i skogen, till ena hälften klädd i svart Las Vegas-kostym och till andra som lumberjack. I en övertydlig trailer poserar han i bar överkropp vid en lägereld.
Musiken som följde – förstasingeln ”Filthy” – präglades emellertid av samma funk som en gång kom med prefixet ”framtids”, men som i dag blivit 36-åringens trygga signum. Det andra smakprovet ”Supplies” är producerad av The Neptunes. I låten lovar Timberlake att bli en frälsare efter mänsklighetens undergång, eftersom han är utrustad med ursprungliga förnödenheter som trä, ljus och en generator. Själva musiken? Förvirrad pappa-trap. Återstår att se om vi blir klokare på Timberlakes nya riktning efter stjärnans Super Bowl-framträdande 4 februari.

The Chainsmokers
Sick boy
Sony
POP Det känns tryggt att The Chainsmokers är tillbaka med en ny singel blott 18 dagar in på det nya året. Som för att påminna oss om sin existens. Ty vad vore väl samtiden utan Chainsmokers? ”Sick boy” är tänkt att peka ut en ny riktning för duon. Och visst, en mer pianodriven och poppig känsla märks. Men mest av allt har Alex Pall och Andrew Taggart skrivit en hymn till sitt eget, ärligt talat, ganska tomma uttryck: ”Welcome to the narcissism/Where we’re united under our indifference”. I låtens epilog blir de mer reflekterande: ”How many likes is my life worth”? 9 mars ger The Chainsmokers en konsert på Tele2 Arena. Jag spår att konserten får cirka en miljon likes av Sveriges samlade högstadiekillar.

Troye Sivan
The good side
Universal
POP Jag gillar verkligen Troye Sivan, den 22-årige australienska artisten som började sin karriär som vloggare (videobloggare). Han är androgyn, bildskön som en dag och har den för en popstjärna lika sällsynta som livsnödvändiga förmågan att kunna förvandla banaliteter till magi. Som i nyss släppta singeln ”My my my”. Precis som Tove Styrke har Troye Sivan en tydlig idé med sitt artisteri, vilket singlar ut honom från den grå massa av generiska produkter som varje vecka strömmar ur New Music Friday. Den nya låten ”The good side” är en i sammanhanget överraskande och oerhört trevlig ballad. Om en nu ska envisas med att dra paralleller så befinner den sig med sin modernt eklektiskt produktion i gränslandet mellan Elliot Smith, svenska JJ och Daft Punk.

ALLA ”VECKANS SINGLAR” FINNS HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Veckans singlar: Little Jinder, Lykke Li och en skogstokig Justin Timberlake dök först upp på Musikbloggen.

JAZZ ”Jazz är för mig coolness, vemod, nostalgi och sorg. Men med några enkla penseldrag kan den mörkblå tonen lätt färgas ljusblå och bli något positivt och framåtblickande.”
I 25 år har Bo Kaspers Orkester gjort jazz på svenska. Ibland har de hyllats, ibland har de matats in i en mittfåra och reducerats till ”husvagnsjazz.” I dag framstår Bo Sundström mer än något annat som ett tilltalande alternativ till den lidande rockmannen. Något coolt och ljusblått, för att använda hans egna ord ovan, hämtade från omslagstexten till det här albumet.
Att göra trevlig musik – utan att falla pladask i plattityder – är bland det svåraste som finns. Och Bo Kasper har ju så ofta fångat just det där; bryggaren som puttrar, smulor i sängen. Naturligtvis har han också lyckats med det för att det alltid funnits ett vemod bakom myset.
Därför blir jag så glad att Bo Sundström under några oktoberdagar i Atlantis-studion spelat in ett album med svenska tolkningar av amerikanska favoriter ur 50- och 60-talsjazzen. Sundström har valt låtar som ännu inte fått svensk text, åtminstone inte i ”Beppe Wolgers-bemärkelse”. Han ville sätta personlig prägel på texterna. Musikerna Jonne Bentlöv (trumpet), Björn Jansson (sax) och Robert Östlund (gitarr) – alla kända från Bo Kaspers-sammanhang – samt Daniel Fredriksson (trummor), Ulf Engström (kontrabas) och Vladan Wirant (piano), sätter sin prägel på musiken.
Renheten i dessa evigt gröna melodier talar sitt tydliga, slitstarka språk. Nat King Coles ”(I love you) for sentimental reasons” – som blev startskottet för albumet – är ett lysande exempel på den kreativitet som präglar Sundströms fria översättningar rakt igenom.
Ju mer sorgligt och personligt desto bättre blir det. Titelspåret ”Mitt dumma jag” (Bill Evans ”My foolish heart”) är bländande. Mer otippat är att Tom Waits tidiga 00-talsbardrama ”All the world is green” också får plats i form av ”Allt är som förut”. I Sundströms händer låter den dock som en svensk visa. Och den svenska folktonen löper som en röd tråd genom ”Mitt dumma jag” och kulminerar i det vackra avskedet – Lars Gullins försynta fäbodjazz ”Danny’s dream”.
Men allra finast är ”Sommaren vi älskade varann”, översättningen av den franska kompositören Michel Legrands ”Once upon a summertime”. En nostalgisk tillbakablick på en svunnen romans som får liv från en dammig bokhylla. Sundström behandlar varje bokstav varsamt som en fridlyst blomma, bandet tassar kring honom. Man kan höra den torftigt gråkalla väderleksrapporten på radion i sommarstugan och känna doften från nattens tomma rödvinsglas blandas med den från nybryggt kaffe.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Bo Sundström fångar vemodet bakom myset dök först upp på Musikbloggen.

POP Konceptet livealbum känns nostalgiskt. Jag minns hur jag som barn köpte liveskivor med mina favoritartister, blundade och lyssnade på publikens jubel i cd-freestylen, fantiserade att jag var där.
Att agera drömsk språngbräda är nog livealbumets tydligaste existensberättigande. Men att fånga en konsert via ett mixerbord är svårt. Det finns ju så mycket annat än musiken. Den visuella och kollektiva upplevelsen, hur det luktar, känns i luften, den icke-nedladdningsbara känslan av att vara där.
Om det nu går att fånga lite av den känslan har Per Gessle och hans kumpaner gjort ett bra jobb på ”En vacker kväll”, inspelad under sommarens turné, där Gessle för första gången blandade låtar från solokarriären, Gyllene Tider och Roxette. Om man blundar hårt kan man se ljuset en julikväll, känna doften av kaffe på termos och se solbrända människor, trots nattsvart december.
Tolv låtar har valts ut. Jag hade gärna hört hela konserten, kan sakna GT-pärlor som ”Det hjärta som brinner” och ”Ljudet av ett annat hjärta”. Fokus ligger hur som helst på balladerna och de får alla ”the Nashville treatment” av det lysande bandet. Lyssna bara på ”It must have been love” med stråk och steel guitar.
Bäst är ”Honung och guld”, en tidigare aldrig live-luftad ”Puls”-raritet och en av de finaste balladerna Gessle skrivit: ”Juni, juli var redan historia/Augusti var bara ett barn/Jag var inte äldre än att sommarens fingrar/Kunde linda mej i samma garn.”
Sången sammanfattar på sätt och vis hela den värld vi lärt känna som Per Gessles när den är som vackrast. Den där det alltid är tidig augusti, en ensam mås svävar över en pojke på den tomma stranden och sommarkärleken just har åkt hem.
BÄSTA SPÅR: ”Honung och guld”.

LÄS OCKSÅ: Ödmjuk västkustpop från Per Gessle – recension av albumet ”En vacker dag”
LÄS OCKSÅ: En ovanligt personlig Per Gessle – recension av albumet ”En vacker natt”
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Bitterljuva sommarminnen med Per Gessle dök först upp på Musikbloggen.

King Krule är en lika fängslande som paradoxal artist. Välkammad och trotsig – punkig och sofistikerad.
Siluetten av honom gör en självlysande spelning på Vasateatern.

Den rävfärgade Charles Dickens-frisyren Archy Marshall debuterade som King Krule för sex år sedan. I somras släppte han albumet ”The OOZ”, ett av årets bästa. Den 23-årige London-artistens musik utspelar sig helt och hållet i hans eget huvud. Där kolliderar punk för puben med triphop-beats och Chet Bakers blåaste standards. Musiken kunde bara vara gjord på de brittiska öarna. Den har excentrismen som premieras där, den diametrala motsatsen till vårt svenska lagom. Men Marshalls snille har även nått över haven; han har bland annat gjort mytomspunnen musik till Frank Oceans album ”Blonde”, musik som världen dock aldrig fick höra.
Vasateatern är en mysig lokal och passar King Krule perfekt; hans lyskraft tål en teater. Scenen är mörk när han och hans purunga band gör entré. Huvudpersonens siluett påminner om en välartad skolpojkes, men rösten är full av den råa trotsighet som kommer med en uppväxts inhalerande av dammiga heltäckningsmattor. Vi får även typiskt diskbänksrealistiska mumlade mellansnack som ”This next one is about healthcare.”
På scenen är King Krules musik mer punkig än på skiva. Mikrofonstativ välts, gitarrsträngar klingar falskt. Låtarna flätas samman av saxofon och bandet lyckas skapa illusionen av att de improviserar fram hela spelningen, som har en slags The Jam på ”Måndagsbörsen”-känsla. Har du någon gång förlorat dig i dem, The Clash eller om du bara är en av oss som knäpper översta skjortknappen är du säkert lika förtjust som jag. Det var längesedan engelskt oväsen lät såhär spännande. Just i kväll är till exempel den viktorianska dronejazzdängan ”Dum surfer” världens bästa låt.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Excentrisk och eklektisk King Krule dök först upp på Musikbloggen.

När Kelela kommer till Stockholm och radar upp sina bästa låtar blir det en nästan underskön konsert.

Kelela Mizanekristos, 34, växte upp i Washington-förorten Gaithersburg och har rötter i Etiopien. Sedan fyra år gamla mixtapen ”Cut 4 me” via ep:n ”Hallucinogen” har hon skämt bort oss med stämningsfull, sval och supermodern musik i gränslandet mellan soul, r’n’b och jazz. Lyssna bara på låtarna ”The high” och ”Cherry coffee”, hon spelar dem efter varandra ikväll! I oktober kom debutalbumet ”Take me apart” – en urstark neo-soulsyster till Solanges ”A seat at the table” – och årets allra bästa i min dator. Det varma mottagande som en för kvällen sjuk och rörd Kelela får på Strand visar att jag inte är ensam. Det är lyxigt och långt ifrån självklart att en så inflytelserik soulartist kommer till Sverige för en klubbspelning.
Från det att ett rökmoln svävar över publiken och Kelela – flankerad av två körsångerskor – kommer in på scenen i blått bakljus sugs man in i hennes värld. En värld där varje rhyme är lite smartare och varje kör lite mer på sin rätta plats. Kelela faller inte för att pleasa den lördagsrusiga publiken med ösiga beats eller stora gester – istället bjuder hon på en modig, lugn spelning. Hennes musik är så subtil och detaljrik att konserten känns som att studera ett audiovisuellt konstverk. Den smyger sig sakta på, och när den väl slår ut i, säg, ”LMK” eller ”Truth or dare”, är belöningen så mycket större. Draperad i vitt skrider Kelela över scenen som en r’n’b-lucia. Scenspråket är långsamt och svepande, som rörde hon sig under vatten. Hennes sävliga vibrato är bomullsmjukt, en perfekt kontrast till beatsen, lika skarpt kristallklara som decembernatten utanför.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Kelela en magisk r’n’b-lucia dök först upp på Musikbloggen.

JULMUSIK Det finns mycket att säga om julskivor. De är ofta klyschiga, släppta med cyniskt superkommersiella avsikter och kan vara alldeles alldeles… dötrista. Men har de bara Christmas spirit är det mesta förlåtet. Ingen Christmas spirit = ingen julskiva. Min bästa julmusik genom tiderna fullkomligt snöar av julstämning. Jag tänker på Vince Guaraldis ”A Charlie Brown Christmas”, ”A jolly Christmas from Frank Sinatra” och ”A Christmas gift for you” med Phil Spector och hans vänner.
Vilket för oss bums till problemet med Gwen Stefanis ”You make it feel like Christmas”. Stefani får det inte alls att kännas som jul. Hon gör sig därmed skyldig till falsk marknadsföring. Den där känslan som är så svår att ta på – men som måste finnas i varje tassande trumslag, varje ringande klocka, varje trygg frasering – saknas här. Det kan varken julklassiker som ”Let it snow” och ”White Christmas” eller nyskrivna numren ”My gift is you” och ”When I was a little girl” ändra på, trots sin 50-talskitsch. Dessutom: ”Last Christmas” borde fridlysas från covers. Ingen kan någonsin göra den bättre än George Michael.
BÄSTA SPÅR: ”When I was a little girl”.

LÄS FLER JULMUSIKRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Gwen Stefani glömmer julstämningen dök först upp på Musikbloggen.

JULMUSIK “It’s not like you have to have an original idea to begin with. It’s like, Christmas, mistletoe, ho-ho-ho, Santa Claus, Christmas list, elves.” I en Beats 1-intervju med Zane Lowe anstränger sig Sia ungefär lika mycket för att sälja in sitt nya julalbum som hon verkar ha ansträngt sig i studion. Artisten och låtskrivaren beskriver arbetet med ständige producenten Greg Kurstin som ”lätt och kul” och berättar att det tog två veckor att knåpa ihop de tio nyskrivna låtarna.
Sias maffiga melodispråk från några av hennes största hittar – Rihannas ”Diamonds” och Beyoncés ”Pretty hurts” – känns igen. Men hookarna placeras i en knäck-kickad och enerverande kabaré-kontext. En kan fråga sig varför ingen på Sias nya skivbolag Atlantic slog näven i konferensbordet och frågade vad detta med julalbum skulle vara bra för. För glöggdekadens, mistelromantik och de småtrevliga systerballaderna ”Snowman” och ”Snowflake” till trots; Sia julklappsrhymar med vänster hand. ”Everyday is Christmas” för tankarna till mitt eget julklappsrimmande. Jag gör det varje år, sent på kvällen den 23:e. Det är också ”lätt och kul” och den första idén får alltid duga.
BÄSTA SPÅR: ”Snowman” och ”Snowflake”.

LÄS FLER JULMUSIKRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Sia julklappsrimmar med vänster hand dök först upp på Musikbloggen.

HIPHOP I skarven mellan 90- och 00-talet byggde Pharrell Williams och Chad Hugo om hiphop, r’n’b och pop som produktionsduon The Neptunes med hits åt bland andra Justin Timberlake, Britney Spears och Nelly. Samtidigt bildade de sidoprojektet N.E.R.D tillsammans med Shay Haley.
Bandets historiska betydelse är odiskutabel. Frågan är var de passar in 2017, i ett post-”Happy”-landskap? Sedan trion släppte sitt senaste album ”Nothing” 2010 har hiphop officiellt blivit världens största musikgenre och allmän trap-konsensus råder.
Klart är att N.E.R.D slår på stora trumman med sin självbetitlade comeback; bandnamnet är en förkortning av just ”No one ever really dies”. Addera en lång rad a-listade gäster, som också har en central roll på albumet.
Rihanna får inleda med att rappa som jag inte riktigt hört henne rappa förut, på singeln ”Lemon”. Future dyker upp på den politiska ”1000”, en slags punkig tagning på modern hiphop och André 3000 gör ingen besviken i den lekfulla ”Rollinem 7’s”.
Allra bäst är ”Don’t don’t do it!”, gästad av Kendrick Lamar. Låtens intro är skrivet av Frank Ocean. Musiken låter som en glasstrut med funktopping, men med ett skarpt kontrasterande faktum: titeln citerar frun till Keith Scott, offret för polisskjutningen i North Carolina.
N.E.R.D har inte tappat fingertoppskänslan när det gäller att producera lika intrikata som klistriga beats. De väljer att odla sitt arv snarare än att följa trap-strömmen. Det är helt i sin ordning, även om det funkrockiga anslaget i till exempel ”Deep down body thurst” känns daterat.
Och bandåterförening till trots – allra mest är detta Pharrell Williams show, som försökte han understryka för världen att han fortfarande kan mer än att skriva soundtracks till animerade barnfilmer. Han lyckas, trots ett stort frågetecken för den avslutande Ed Sheeran-gästade reggaen ”Lifting you”.
BÄSTA SPÅR: ”Don’t don’t do it!”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget N.E.R.D hittar sitt här och nu dök först upp på Musikbloggen.

The xx och Säkert!. Mastodon och Kendrick Lamar. Taylor Swift och Hjelle. St Vincent och Chris Stapleton. Asagraum och Kelela. Vad de alla har gemensamt är att de ligger på musikredaktionens topp tio-listor över årets bästa album. Ja, vi älskar album även i år. Och vi vet, vi vet. Ni håller andan nu. Hur högt kommer King Krule på Per Magnussons lista? Hur ligger egentligen Europe till hos Sofia Bergström? Har The War On Drugs rent av lyckats förföra ännu fler pennor än Natasha Azarmi och Markus Larsson? Spännande. Håkan Steen? Är han verkligen ensam om att lyfta fram Ibeyi?
 Alla svaren finns bara några få klick bort.

Läs Natasha Azarmis lista här!
Läs Sofia Bergströms lista här!
Läs Markus Larssons lista här!
Läs Per Magnussons lista här!
Läs Håkan Steens lista här!

Stay tuned den 29 december. Då listar Aftonbladets musikredaktion traditionsenligt årets allra bästa låtar.

Inlägget Årets bästa album! dök först upp på Musikbloggen.

Jajamen, det är den tiden på året igen. Det har äntligen blivit dags för Aftonbladets musikredaktion att traditionsenligt presentera de 99 låtar som mer än några andra gjorde 2017 till 2017.
Spellistan räcker i sex timmar och fyrtiotre minuter och bevisar, precis som i fjol, att det inte finns några dåliga popår.
Hårdrocken? Sofia Bergström gör en rejäl summering av den tunga musikens år här.

Texter: Natasha Azarmi (NA), Markus Larsson (ML), Per Magnusson (PM), Håkan Steen (HS)

1 NEW YORK (ST VINCENT)

Den enda låt som fanns med på alla fyra listor i den här omröstningen, dessutom högt placerad på samtliga. Men så är det också väldigt lätt att fängslas när Annie Clark kramar ur sin sorg och låter varje droppe träffa pianot. Hon vänder in och ut på rösten och kommer så nära att tonerna tränger in och bryter hjärtat itu. Clark står mitt i en av världens största städer men har aldrig känt sig så här ensam. Där, på Fifth Avenue, inser hon att hennes förlorade kärlek är den vackraste som någonsin funnits. 
När andra ägnar hela album åt att skapa en enda känsla väcker Annie Clark hundratals på två minuter och 34 sekunder. (NA)

2 HUMBLE (KENDRICK LAMAR)
Ett studsigt pianobeat från Mike Will Made It och en av världens skickligaste rappare i sitt esse. Så lät popmusiken 2017. (PM)

3 FIREWORKS (FIRST AID KIT)
First Aid Kit har gjort gnistrande, skandinavisk vinteramericana förut. Men det här är en annan och ny nivå. När de använder amerikanskt stjärnstoff från gamla och orkestrerade Brill Building-ballader blir melankolin svindlande. Många stjärnor slocknade 2017 men tack vare ”Fireworks” tändes en ny svensk evergreen om saknad och ensamhet. (ML)

4 WANT YOU BACK (HAIM)
Jackson 5-titeln! Slapbasen! Den synkroniserade video-dansen! Systrarna Haim flörtar våghalsigt med klichéer men väger upp med trånande melankoli. (PM)

5 PASSIONFRUIT (DRAKE)
När brittiske producenten Nana Rogues gjorde beatet tänkte han på moln. Och ”Passionfruit” är en himmelsk evighetsloop att spela om och om igen. (PM)

6 SAY SOMETHING LOVING (THE XX)
Den vackraste musiken föds ofta ur förtvivlan. Det vet den här oklanderliga trion bättre än de flesta.

 (NA)

7 THINKING OF A PLACE (THE WAR ON DRUGS)
Rockromantikern Adam Granduciel låter en av årets vackraste melodier veckla ut sig i över elva minuter. Resultatet är en hypnotisk psalm för ensamma bilresor rakt ut i natten. Gitarrerna är blixtarna som lyser upp horisonten. (ML)

8 SIGN OF THE TIMES (HARRY STYLES)
Första solosingeln sopade banan med alla One Direction-fördomar. 

(NA)

9 SNOOZA (SÄKERT!)
”Snooza med mig, snooza med mig, din chef har också varit kär, hon kanske skäller ut dig men hon förstår det här.” Ingen sjunger om kärlek som Annika Norlin. (HS)

10 THE SYSTEM ONLY DREAMS IN TOTAL DARKNESS (THE NATIONAL)
Här går det att skriva om Matt Berningers pricksäkra utforskande av modern medelklassångest. Men det är den där gitarren som är grejen. (HS)

11 SAY MY NAME (TOVE STYRKE)

2018 bör Tove Styrke bli Sveriges största musikexport. Allt annat vore orimligt. 

(NA)

12 MASK OFF (FUTURE)
Med sin Tommy Butler-samplade, läskiga David Lynch-stämning beskrev låten som ingen annan hur det kändes att vakna upp i Donald Trumps 2017. (PM)

13 DUM SURFER (KING KRULE)
Är detta djävulens musik? I så fall har den sällan låtit bättre, täckt som den är av viktoriansk spindelväv. (PM)

14 TO THE MOON AND BACK (FEVER RAY)

Ett av Karin Dreijers mindre komplexa verk. Men hon skapar ändå jordskalv med rader som ”Your lips, warm and fuzzy/I want to run my fingers up your pussy”. 

(NA)

15 NEW RULES (DUA LIPA)
Blandar tropical house och grime i samma glas och skakar. Resultatet är oemotståndlig pop med hookar som ringar in Spotify-generationen perfekt. (ML)

16 (NO ONE KNOWS ME) LIKE THE PIANO (SAMPHA)

London-sångaren klär av, blottar och låter hela världen få känna på hans största rädslor och innersta tankar. 

(NA)

17 PSALM FÖR SKOLGÅRDAR (OSKAR LINNROS)
Det mest angelägna Linnros har skrivit. Borde sjungas på varje skolavslutning. (HS)

18 DNA (KENDRICK LAMAR)
Mot slutet ville producenten Mike Will Made It att det skulle låta som om Kendrick Lamar slåss mot beatsen. Rapparen från Los Angeles vinner varenda rond. Hans flow är som basketspelaren Michael Jordan – det utklassar alla och upphäver tyngdlagen. (ML)

19 DANCING WITH OUR HANDS TIED (TAYLOR SWIFT)
Popmagi signerad Taylor Swift och Max Martin, ekande av samma ensamhet som Robyns ”Dancing on my own” och Don Henleys ”Boys of summer”. (PM)

20 ALICE COME HOME (BLAENAVON)

Krasch, boom, kras. Jag går i bitar av Ben Gregorys sorgsna sång och lappas ihop när Hampshire-trion kommer samman efter tre minuter och 15 sekunder.

 (NA)

21 CHANEL (FRANK OCEAN)
”My guy pretty like a girl”. Öppningsraden är ett mångbottnat motgift mot den unkna maskulinitet som vi förhoppningsvis såg början på slutet av 2017. (PM)

22 BAD LIAR (SELENA GOMEZ)
Det säger rätt mycket om hur moderna gruppen Talking Heads var när basgången i ”Psycho killer” från 1977 kan vara grunden för en hitsingel med Selena Gomez 2017. Ett alldeles strålande 40-årsjubileum. (ML)

23 YOU ARE THE PROBLEM HERE (FIRST AID KIT)
Glödgad, gitarrtaggig magspark som släpptes på internationella kvinnodagen. #metoo-rock innan begreppet ens fanns. (HS)

24 ALDRIG AV MED VARANDRA (THÅSTRÖM)
Årets ballad om saknad och sorg. (HS)

25 PERFECT PLACES (LORDE)
Vissa lever den här refrängen här och nu. Vissa minns alla de där hedonistiska nätterna när de var nitton och brann. Och alla vet att jakten på den perfekta platsen, och det perfekta livet, är en lögn. (ML)

26 LUST FOR LIFE (LANA DEL REY FEAT. THE WEEKND)
Lana Del Rey spelar fortfarande in flickpopsinglar som skulle kunna släppas 2049. Den romantiska domedagsballaden kunde vara ledmotivet i nya ”Blade runner”-filmen. (ML)

27 TEENAGE FANTASY (JORJA SMITH)
20-åriga stjärnskottet summerar kärleken på fyra minuter: vi vill inte ha det vi kan få och ha det vi inte kan få.

 (NA)

28 GUNERIUS – REMIX (AMANDA DELARA)
Sedan Sana och Yousef spelade basket till låten i ”Skam” har raderna ”Jeg skal elske deg til døden/Det er en drapstrussel” varit tatuerade i mitt inre. (PM)

29 XO TOUR LLIF3 (LIL UZI VERT)
Årets omöjligaste låttitel och den kolmörka refrängen ”All my friends are dead” till trots – Lil Uzi Vert fick en mycket välförtjänt hit. (PM)

30 SLIDE (CALVIN HARRIS FEAT. FRANK OCEAN & MIGOS)
Kalifornisk funk med skotsk poststämpel + magnetisk Frank Ocean + två Migos = fet låt. (PM)

31 WILD THOUGHTS  (DJ KHALED FEAT. RIHANNA & BRYSON TILLER)
Det räcker att Rihanna lägger några verser. Sedan är covern på Santanas ”Maria Maria” en helt annan och större låt. (ML)

32 TO MY BROTHER, JOHNNY (HENRIK BERGGREN)
Bara att Henrik Berggren återvände var nästan overkligt. Att han gjorde det på det här ståtligt vuxna sättet kändes smått sensationellt. (HS)

33 THE UNDERSIDE OF POWER (ALGIERS)
Rödglödgad protestmusik. Ur den råa industrigospeln dansar en bländande Motown-refräng fram och slår ut dina tänder. (ML)

34 FUNERAL (PHOEBE BRIDGERS)
När Phoebe Bridgers sjunger sin ”Funeral” stannar tiden. Fängslande, osminkad och vansinnigt vacker. (PM)

35 HEARTACHE IS AN UPHILL CLIMB (TIFT MERRITT)
Så här drabbande låtar har Merritt på varje platta. Hög tid att fler upptäcker henne. (HS)

36 SLÄNDAN (BERGEN)
Fredrik Norberg från Popsicle startar band med bland andra Daniel Gilbert. Enda hittills släppta låten är smått magisk softpop. (HS)

37 ALTADENA (KELELA)
Årets snäsigaste soulmusik. (PM)

38 QUESTION TIME (DAVE)
Den brittiska rapparen från södra London har några brännande frågor till premiärministern. Han kunde ha skrikit fram texten. Men den lugna och sorgsna tonen gör klassilskan ännu mer frätande. (ML)

39 WALK ON WATER (EMINEM FEAT. BEYONCÉ)
Lysande möte mellan två av de största genom tiderna. Många tvivlar på Eminem. Men som han själv rappar mot slutet – han skrev ”Stan” och inte du, bitch. (ML)

40 DON’T DELETE THE KISSES (WOLF ALICE)

Sångerskan Ellie Rowsell skriker ”What if it’s not made for me? Love”. Som lyssnare är det svårt att inte vilja skrika tillbaka: ”Jo! Jo, det är den!”. 

(NA)

41 CLAP HANDS (NATALI FELICIA)
Tom Waits-klassiker från den mest kakburkiga 80-talseran blir plötsligt skimrande tiotalspop. Allt tack vare en 23-åring från Eskilstuna. (HS)

42 DEMONS (LORENTZ)
Lorentz har varit i the dungeon. Där hittade han känslan, den fina melodin och några av sina tjusigaste rhymes. (PM)

43 UH HUH (JULIA MICHAELS)

Har du känt dig så dragen till någon att du fullkomligt tappat kontrollen? Inte jag heller. Men Julia Michaels beskriver känslan väldigt bra. (NA)

44 THE LITTLE THINGS THAT GIVE YOU AWAY (U2)
En riktigt stor U2-ballad. Vem hade vågat tro att de fortfarande kunde skriva sådana? (HS)

45 EITHER WAY (CHRIS STAPLETON)
Den mest respekterade och uppskrivna countrystjärnan i USA just nu. ”Either way” spelades först in av Lee Ann Womack. Men när Chris Stapleton sjunger sin egen låt står allt stilla. Rösten skulle kunna flytta ett berg till ett annat postnummerområde. (ML)

46 TO KNOW YOUR MISSION (JENS LEKMAN)
Efter några vilsna år kom Jens Lekman tillbaka med ”Life will se you now”, ett av hans starkaste album i karriären. Öppningspåret är en oemotståndlig schlager om livsval i 90-talets Göteborg. (HS)

47 TONITE (LCD SOUNDSYSTEM)
Är det någon som ska göra vuxendisko av lika delar vintagesyntar, vocoders och kronisk ålderskris är det James Murphy. (PM)

48 MIDNIGHT TRAIN (SAM SMITH)
Singeln ”Too good at goodbyes” blev hiten. Men albumspåret ”Midnight train”, där Sam Smith hämtar kraft från southern soul, var den mörka kronjuvelen på albumet ”The thrill of it all”. (ML)

49 HABIBI (TAMINO)

Det skickliga bytet från basröst till falsett är dra-efter-andan-bra. 2018 kan mycket väl tillhöra 21-åringen från Belgien. (NA)

50 SÄG ALDRIG DITT NAMN (JUNIOR BRIELLE)
Det sägs att brödraduon från Östersund låter som en hybrid av Kent och Robyn. Kanske, men jag har sällan hört en svensk akt uttrycka sin förtvivlan med lika mycket känsla. 

(NA)

51 TWO MAN GANG (LES BIG BYRD)
”Vårat gäng är bara du och jag, alla andra kan dra åt helvete”. Så här naken och sårbar borde Jocke Åhlund våga vara oftare. (HS)

52 FÅRSKINNSTEARAWAY (AVANTGARDET)
Den lysande titeln är en Peter Doherty-nick och låten en målande rapport från bussen mellan Kalmar och Nybro en lördagsnatt. (HS)

53 DET ÄR FREDAG (HJELLE)
Kunde även ha valt ”The dela ut gratistidningar blues”, ”Jag super förgäves igen” eller nån annan lika briljant betitlad låt från pubrockmästerverket ”Högst medelmåttig”. Men det blir oftast den här ”ut på stan”-hymnen. (HS)

54 IF WE WERE VAMPIRES (JASON ISBELL)
En låt om lyckan i äkta kärlek och smärtan i livets ändlighet. Och som Jason Isbell och Amanda Shires sjunger den. (HS)

55 


CIGARETTE (MARIKA HACKMAN)

Vissa låtar får en att vilja bli kär. Den här får en att vilja sitta hjärtekrossad på fönsterkarmen och se på när regnet slår ner utanför.

 (NA)

56 BANK ACCOUNT (21 SAVAGE)
Metro Boomin är årets producent. Han ligger bakom både Futures ”Mask off” och ”Bank account”, den här 24-årige Atlanta-rapparens dämpat efterhängsna hit. (PM)

57 BAD AND BOUJEE (MIGOS FEAT. LIL UZI VERT)
”Bad and boujee” och ”Shape of you” turades om att toppa amerikanska topplistan i år. Den första handlar om att koka knark beväpnad med en Uzi, den andra är en låt av och med Ed Sheeran. (ML)

58 FRIENDS (JUSTIN BIEBER FEAT. BLOODPOP)
Ja, den här är bättre än ”Despacito”. (PM)

59 BAGBAK (VINCE STAPLES)
Texten om svart identitet och motstånd är lika skoningslös som musiken. Att ”Bagbak” hörs i trailern till kommande superhjältefilmen ”Black panther” borde inte förvåna någon. (ML)

60 

DREW BARRYMORE (SZA)
Den djärva r’n’b-artisten ställer sina taskiga älskare till svars. Titeln är en hyllning till alla självsäkra kvinnor som Barrymore spelat på film. 

(NA)

61 911/MR. LONELY (TYLER, THE CREATOR FEAT. FRANK OCEAN & STEVE LACY)
En emotionell novell om ensamhet, i två kapitel. (PM)

62 HUMONGOUS (DECLAN MCKENNA)
19-åringen sjunger tappert om hur politikerna ignorerar hans generation. Britten har gjort lika stark pop om självmord bland transpersoner och fattigdomen i Brasilien.

 (NA)

63 DIAMOND RING (SAM OUTLAW)
En fin liten countryvals om alkohol, åtrå och ånger. (HS)

64 SOOTHING (LAURA MARLING)
Om superkrafter var verkliga skulle Laura Marling och hennes ömhudade röst kunna läka alla ärr i kroppen. (NA)

65 NATURAL BLUE (JULIE BYRNE)
Julie Byrnes hela album ”Not even happiness” är ljuvligt. Låt ”Natural blue” bli den blå port som leder dig in i det. För fans av Joni Mitchell. (PM)

66 LOCATION (KHALID)

Khalid är uppgiven men passionerad och älskvärd när han sjunger om hur dagens unga fått kärlek om bakfoten.
 (NA)

67 CYCLES (TOVE LO)
”Cycles” handlar om att den röda tråden i alla misslyckade relationer är du själv. Den minimalistiska produktionen, där syntharna rullar som vågor, är en perfekt backdrop till en av de bästa melodierna på skivan ”Blue lips”. (ML)

68 PLANET (FOUR TET)
För mig hade låten gärna fått vara fyra gånger så lång. (PM)

69 DID YOU SEE (J HUS)
Det blixtrande framtidslöftet J Hus knuffar trap från Atlanta och grime från London ännu närmare varandra på sin bästa singel hittills. (ML)

70 CLOSER (STEVE BUSCEMI’S DREAMY EYES)
Två ömhudade röster vädjar om närhet och får mitt hjärta att slå dubbelslag. En av årets svenska poppärlor. 

(NA)

71 MERMAID (SKOTT)
På den starkaste av tre fina singlar i år är Pauline Skött Stockholms svar på både Kate Bush och Lana Del Rey. Genombrottet torde vänta runt hörnet. (HS)

72 CALIFORNIA (ANGEL OLSEN)

När Angel Olsen sjunger om kärlek på den amerikanska västkusten når hon rena Joni Mitchell-

höjder. (NA)

73 VÄRLDENS RENASTE HÄXA (OLLE LJUNGSTRÖM)
Ett postumt extranummer från den svenska popens mest oefterhärmlige poet. Tack. (HS)

74 BIKE DREAM (ROSTAM)

Multiinstrumentalisten visar att hans tidigare roll i Vampire Weekend varit större än någon kunnat ana. 

(NA)

75 I WANNA BE LIKE YOU (IBEYI)
Här händer det grejer. Fransk-kubanska systrarna Diaz har massor av mer lika smittande och personlig pop på albumet ”Ash”. (HS)

76 RED BOTTOM SKY (YUNG LEAN)
Flämtande höstlövsmelankoli från en av Sveriges mest framåtskridande artister. Missa inte den sagolika videon regisserad av Marcus Söderlund. (PM)

77 ROCKSTAR (POST MALONE, 21 SAVAGES)
Hiphopartister har varit de största rockstjärnorna i årtionden. Att Post Malone använder Bon Scott och Jim Morrison som referenser känns väldigt logiskt. (ML)

78 KICKINIT ALONE (KIEFER)
Om du gillar jazz, r’n’b samt hemmachill i raggsockor är Los Angeles Kiefer Shackelford någon för dig. (PM)

79 HAVANA (CAMILA CABELLO)

”Havana ooh na-na”. Sex lekfulla stavelser gjorde Camila Cabello till en av årets starkast lysande artister. (NA)

80 PARI (HOV1 FEAT. JIREEL)
Kalla det gärna för 90-talisternas svar på ”Livet är en fest”. (ML)

81 163 FÖR EVIGT (CHERRIE FEAT. Z.E.)
Det är glädjande – men ändå så sjävklart – att Cherrie redan tagit sin svenskspråkiga Västerort-r’n’b utanför landets gränser. (PM)

82 BIG FOR YOUR BOOTS (STORMZY)
Det låter som om Stormzy tar de smattrande trummorna till kyrkan och uppträder framför en sakral manskör. (ML)

83 REST (CHARLOTTE GAINSBOURG)
Gåtfull, fjäderlätt och urfransk popmusik producerad av Daft Punks Guy-Manuel de Homem-Christo. Som en perfekt croissant på kafébordet etc. (PM)

84 ONLY YOU (ZARA LARSSON)
Som om Rihanna sjunger en Kent-ballad. (ML)

85 CHAINED TO THE RHYTHM (KATY PERRY FEAT. SKIP MARLEY)
En ”Into the groove” för tiotalet. (ML)

86 APOCALYPSE (CIGARETTES AFTER SEX)
För er som saknat den förtätat viskande popen hos Velvet Underground och Mazzy Star. (HS)

87 GRÄS OCH SYRA (ULF STURESON)
Skördetid i Alfta, Hälsingland och Ulf Stureson firar med drömmar, stråkar och stor pop. (HS)

88 I WISH I DIDN’T MISS YOU (FEIST)

Leslie Feist behöver ingen refräng. Här har hon skickligt delat upp låten i två verser; en om slutet och en om sorgen som följer. (NA)

89 MANTRA (SUSANNE SUNDFØR)
31-åringen från norska Haugesund gick på musikalisk tur från Nordkorea till Amazonas på albumet ”Music for people in truoble”. Här börjar resan. (PM)

90 VÄGEN HEM (STOR & SEINABO SEY)
Slicka 80-talsbeats möter episkt målande tiotalsrap. Och så Seinabo Sey på det. Vad kan gå fel? (HS)

91 BODAK YELLOW (CARDI B)
1955 hade Little Richards ”Tutti frutti”. 2001 hade Missy Elliotts ”Get UR freak on”. 2017 har ”Bodak yellow” med Cardi B. Kalla det gärna för rock’n’roll. (ML)

92 BOYS (CHARLI XCX)
Charlotte Aitchison slog två flugor i en smäll: vände upp och ned på könsrollerna och gjorde en av årets bästa musikvideor. (NA)

93 ANDROMEDA (GORILLAZ FEAT. DRAM)
Den dag Damon Albarn får Polarpriset väger allt han gjort med Gorillaz lika tungt som Blur. (ML)


94 FOUR CYPRESSES (GRIZZLY BEAR)

Som att sitta bredvid den du är kär i och lägga huvudet på hens axel. Brooklyn-bandet blir bara bättre och bättre. (NA)

95 A LITTLE PAIN (MARGO PRICE)
Albumet ”All American made” är en av årets stora countryhändelser och här sjunger Nashville-hoppet både om livet och sin karriär: ”A little pain never hurt anyone”. (HS)

96 OVER EVERYTHING (COURTNEY BARNETT & KURT VILE)
Årets gulligaste jeansjackerock-duett-trudelutt. (PM)

97 TOTAL ENTERTAINMENT FOREVER (FATHER JOHN MISTY)
Josh Tillman sjunger om en framtid där tekniken tagit över och människorna underhåller sig till döds med Oculus Rift-porr. Det stora är att det görs till skönt 70-talslulligt rocksväng. (HS)

98 GOD’S PROBLEM CHILD” (WILLIE NELSON FEAT. TONY JOE WHITE, LEON RUSSELL & JAMEY JOHNSON)
Öppna den stora amerikanska sångboken på valfri sida. Chansen är stor att du får läsa om en inspelning med Willie Nelson. 84-åringen är ett monument. (ML)

99 STAY AWAY FRÅN MIG (ERIC GADD)
Med fötterna i soulhistorien och näsan nyfiket doppad i autotunad nutid får Eric Gadd till en separationsballad som hör till det starkaste han gjort. (HS)

ÅRETS 99 BÄSTA LÅTAR 2016
ÅRETS 99 BÄSTA LÅTAR 2015
FLER SPELLISTOR HÄR!

Inlägget Årets 99 bästa låtar dök först upp på Musikbloggen.

Little Jinder håller Lykke Li i handen för ett farväl. Justin Timberlake hugger ved i skogen. The Chainsmokers gör ingen som gillar The Chainsmokers besviken och Troye Sivan – lyssna på honom!

Little Jinder feat. Lykke Li
Hålla handen
Warner
POP Över två album har Little Jinder vänt på varje fimpad gatsten av den lika euforiska som hjärtsnörpande ungdomen. Det här är början på hennes farväl till densamma. ”Allvarligt talat – ingen aning”, svarar hon på frågan om hon ens kommer att vara Little Jinder längre i en intervju med Musikguiden i P3. ”Jag har aldrig nånsin tänkt långt fram”, fortsätter hon.
En sund inställning till att vara artist. På första singeln från tredje albumet med den tydliga titeln ”Hej då” gör Jinder en duett med Lykke Li. ”Hålla handen” är en bitterljuv pophit byggd av ett brisigt beat där duon parafraserar Lykkes ”I follow rivers”. Låten uppdaterar det svenskaste vi har – Svensktoppspopen – men placerar den i en modern kontext från första sekund (texten börjar till exempel med orden ”Little Jinder”, likt en Mike Will Made It-produktion). Med refrängraderna ”Känns som alla springer om mig/Som att alla andra har så mycket mer” ringar hon in den ensamhet, rädsla och fåfänga som ingen av oss är immun mot när vi motvilligt blir vuxna i ett inferno av bilder på mysiga parmiddagar och perfekta bebisar i våra telefoner.

Justin Timberlake
Supplies
Sony
POP ”Har Justin Timberlake blivit Bon Iver?”, frågade sig internet med andan i halsen när Memphis-entertainern annonserade sitt femte album ”Man of the woods”. På omslaget står en skäggig Timberlake i skogen, till ena hälften klädd i svart Las Vegas-kostym och till andra som lumberjack. I en övertydlig trailer poserar han i bar överkropp vid en lägereld.
Musiken som följde – förstasingeln ”Filthy” – präglades emellertid av samma funk som en gång kom med prefixet ”framtids”, men som i dag blivit 36-åringens trygga signum. Det andra smakprovet ”Supplies” är producerad av The Neptunes. I låten lovar Timberlake att bli en frälsare efter mänsklighetens undergång, eftersom han är utrustad med ursprungliga förnödenheter som trä, ljus och en generator. Själva musiken? Förvirrad pappa-trap. Återstår att se om vi blir klokare på Timberlakes nya riktning efter stjärnans Super Bowl-framträdande 4 februari.

The Chainsmokers
Sick boy
Sony
POP Det känns tryggt att The Chainsmokers är tillbaka med en ny singel blott 18 dagar in på det nya året. Som för att påminna oss om sin existens. Ty vad vore väl samtiden utan Chainsmokers? ”Sick boy” är tänkt att peka ut en ny riktning för duon. Och visst, en mer pianodriven och poppig känsla märks. Men mest av allt har Alex Pall och Andrew Taggart skrivit en hymn till sitt eget, ärligt talat, ganska tomma uttryck: ”Welcome to the narcissism/Where we’re united under our indifference”. I låtens epilog blir de mer reflekterande: ”How many likes is my life worth”? 9 mars ger The Chainsmokers en konsert på Tele2 Arena. Jag spår att konserten får cirka en miljon likes av Sveriges samlade högstadiekillar.

Troye Sivan
The good side
Universal
POP Jag gillar verkligen Troye Sivan, den 22-årige australienska artisten som började sin karriär som vloggare (videobloggare). Han är androgyn, bildskön som en dag och har den för en popstjärna lika sällsynta som livsnödvändiga förmågan att kunna förvandla banaliteter till magi. Som i nyss släppta singeln ”My my my”. Precis som Tove Styrke har Troye Sivan en tydlig idé med sitt artisteri, vilket singlar ut honom från den grå massa av generiska produkter som varje vecka strömmar ur New Music Friday. Den nya låten ”The good side” är en i sammanhanget överraskande och oerhört trevlig ballad. Om en nu ska envisas med att dra paralleller så befinner den sig med sin modernt eklektiskt produktion i gränslandet mellan Elliot Smith, svenska JJ och Daft Punk.

ALLA ”VECKANS SINGLAR” FINNS HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Veckans singlar: Little Jinder, Lykke Li och en skogstokig Justin Timberlake dök först upp på Musikbloggen.

JAZZ ”Jazz är för mig coolness, vemod, nostalgi och sorg. Men med några enkla penseldrag kan den mörkblå tonen lätt färgas ljusblå och bli något positivt och framåtblickande.”
I 25 år har Bo Kaspers Orkester gjort jazz på svenska. Ibland har de hyllats, ibland har de matats in i en mittfåra och reducerats till ”husvagnsjazz.” I dag framstår Bo Sundström mer än något annat som ett tilltalande alternativ till den lidande rockmannen. Något coolt och ljusblått, för att använda hans egna ord ovan, hämtade från omslagstexten till det här albumet.
Att göra trevlig musik – utan att falla pladask i plattityder – är bland det svåraste som finns. Och Bo Kasper har ju så ofta fångat just det där; bryggaren som puttrar, smulor i sängen. Naturligtvis har han också lyckats med det för att det alltid funnits ett vemod bakom myset.
Därför blir jag så glad att Bo Sundström under några oktoberdagar i Atlantis-studion spelat in ett album med svenska tolkningar av amerikanska favoriter ur 50- och 60-talsjazzen. Sundström har valt låtar som ännu inte fått svensk text, åtminstone inte i ”Beppe Wolgers-bemärkelse”. Han ville sätta personlig prägel på texterna. Musikerna Jonne Bentlöv (trumpet), Björn Jansson (sax) och Robert Östlund (gitarr) – alla kända från Bo Kaspers-sammanhang – samt Daniel Fredriksson (trummor), Ulf Engström (kontrabas) och Vladan Wirant (piano), sätter sin prägel på musiken.
Renheten i dessa evigt gröna melodier talar sitt tydliga, slitstarka språk. Nat King Coles ”(I love you) for sentimental reasons” – som blev startskottet för albumet – är ett lysande exempel på den kreativitet som präglar Sundströms fria översättningar rakt igenom.
Ju mer sorgligt och personligt desto bättre blir det. Titelspåret ”Mitt dumma jag” (Bill Evans ”My foolish heart”) är bländande. Mer otippat är att Tom Waits tidiga 00-talsbardrama ”All the world is green” också får plats i form av ”Allt är som förut”. I Sundströms händer låter den dock som en svensk visa. Och den svenska folktonen löper som en röd tråd genom ”Mitt dumma jag” och kulminerar i det vackra avskedet – Lars Gullins försynta fäbodjazz ”Danny’s dream”.
Men allra finast är ”Sommaren vi älskade varann”, översättningen av den franska kompositören Michel Legrands ”Once upon a summertime”. En nostalgisk tillbakablick på en svunnen romans som får liv från en dammig bokhylla. Sundström behandlar varje bokstav varsamt som en fridlyst blomma, bandet tassar kring honom. Man kan höra den torftigt gråkalla väderleksrapporten på radion i sommarstugan och känna doften från nattens tomma rödvinsglas blandas med den från nybryggt kaffe.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Bo Sundström fångar vemodet bakom myset dök först upp på Musikbloggen.