ROCK ”Närmen detta var ju inte så tokigt ändå”. Så löd reaktionerna när Liam Gallagher släppte ”Wall of glass”, första singeln från solodebuten ”As you were”. Det säger inte så mycket om låtens kvalitet som förväntningarna på Gallagher den yngre 2017. Medan andra artister – omöjligt då att inte nämna antagonisten Damon Albarn som exempel – blivit välsignade med ett slags Bourgogne-likt åldrande, har Liam länge känts som stoftet av britpop.
På Oasis-debuten ”Definitely maybe” var han bäst i världen. På ”(What’s the story) Morning glory?” blev han också störst.” Och på den underskattade ”Be here now” tonsatte han det fascinerande ruset av ren och ostoppbar hybris. Men någonstans kring ”Standing on the shoulder of giants” förvandlades han till en seriefigur med ugglelika hårlappar för öronen. Post-Oasis-orkestern Beady Eye? Tja, de var Beady Eye.
Förtjänsten med första smakprovet ”Wall of glass” var att den – utan att vika från Liams livslånga 60-talshommage – lyckades vara smart popmusik med svårbestämt produktionsdatum. Det utmärker också resten av ”As you were”. En stor del i detta har producenten Greg Kurstin (Adele, Lily Allen) som även varit involverad i låtskrivandet. Och låtarna har en skärpa som vi inte hört från en Oasis-man på länge, broder Noel inräknad.
Finast är de lugna spåren, när Liam släpper sin ständiga gard mot omvärlden. Jag tänker främst på den folkiga ”Chinatown” och den gospeldoftande ”Universal gleam”. I övrigt är ”As you were” ett snyggt popalbum, en färgglad karamell för Oasis-nostalgiker att tugga i sig. Men den är just bara det. The Beatles-harmonierna och referenserna haglar (”Helter skelter”, ”Tomorrow never knows”) och tyska Klaus Voormann, som bland annat formgav omslaget till ”Revolver”, har gjort en print som följer med vinylutgåvan.
”As you were” är musik att dricka pints till på puben till jukeboxen är full av pennies och heltäckningsmattan dränkt i salt och vinäger. Men där Oasis en gång var ett rock’n’roll band att lägga sitt liv i händerna på, är det här bara en strimma av det som på andra sidan ett millenieskifte var precis allt.
BÄSTA SPÅR: ”Chinatown”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Liam Gallagher är stoftet av britpop dök först upp på Musikbloggen.

Future bjuder på en vansinnigt underhållande konsert. Det är omöjligt att inte lämna Annexet, Atlanta-rapparen och hans fyra rutiga flanellskjortor med ett brett leende.

Popmusiken speglar alltid den tid vi lever i. Typiskt därför att en av sommarens mest framgångsrika låtar blev Futures ”Mask off”. Låten tar avstamp i en David Lynchsk stämning. Över ett nattsvart beat upprepar Future – med sin karaktäristiskt avmätta röst – namnet på två droger: ”Percocets, molly, percocets”. Om och om igen, som ett nihilistiskt mantra. I videon till låten kör rapparen bil genom ett domedagslandskap. Gatorna brinner, vapen överallt. ”Mask off” samplar Tommy Butlers ”Prison song” från 1976. Låten finns med på ”The Selma album”, en musikalisk hyllning till Marthin Luther King. Jag inbillar mig att det inte är en slump. Ingen annan musik beskriver så träffsäkert hur det känns att vakna upp på morgonen i Donald Trumps 2017. Låten är för övrigt Futures mest framgångsrika singel hittills.
När hans ”The Future Hndrxx Tour” når Stockholm har den 33-årige Atlanta-rapparen en helt annan position än när han uppträdde i ett tält på Way Out West 2014. I februari släppte han två album. ”Future” och ”Hndrxx” gick båda in på Billboards förstaplats med en veckas mellanrum. På Annexet bjuder rapstjärnan på en extremt uppsluppen partyspelning. Vad som förenar Future – i kväll i illgul hoodie, solglasögon och scarves i bakfickan – med till exempel Migos och Frank Ocean är det lediga förhållningssättet till musiken. Beatsen är Futures egna små lekplatser. Där existerar inga lagar, inga regler. Lyssna bara på ”I’m so groovy”, herrejösses.
Även i det visuella märks det att Future tänker fritt. Med sig på scenen har han fyra manliga cheerleaders i synkade svartvitrutiga flanellskjortor. De dansar som du gör när du tror att ingen tittar. Spelar luftgitarr på mikrofonstativet och slowdansar sig igenom The Weeknd-samarbetet ”Low life”. De skapar illusionen av en stor, urspårad hemmafest på omysiga Annexet.
Och så till slut: ”Mask off” med de fyra flanell-männen i orange rånarluvor. Det är musik hypnotisk, kuslig, lyrisk och alldeles jäkla magisk. Som en värktablett mot samtiden.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Future – som en värktablett mot samtiden dök först upp på Musikbloggen.

POP Lik en välkammad tonårsmodell i en brittisk modetidning kom han, 2013. I rävfärgad Charles Dickens-frisyr och transparent solfattig hy landade han i rakt nedstigande led från Arctic Monkeys, Tom Vek och Jamie T, men var ändå sin egen. Genrelös fast självklar i sitt uttryck.
Den 23-årige britten Archy Marshall är en lysande jazzgitarrist som pratar om sin kärlek till Chet Baker i intervjuer. Men han är lika förtjust i hiphop och producerar beats till bland andra Earl Sweatshirt under sitt alias Edgar the Beatmaker. Han gjorde även mytomspunnen musik till Frank Oceans ”Blonde” som världen aldrig fick höra. För två år sedan släppte han ”A new place to drown” under sitt födelsenamn, men det här är andra albumet som mer kända King Krule.
Krule har lika mycket gemensamt med ovan nämnda amerikanska kolleger som sina brittiska. På nitton låtar långa ”The OOZ” hörs Earl Sweatshirts nihilistiska mörker. Och precis som Frank Ocean kunde inte King Krule bry sig mindre om vad någon annan än han själv tycker om hans musik.
I King Krules värld möts suggestiva triphopbeats, frijazziga saxofoner och punk för puben på ett lika självklart sätt som saker möts i London när London är som bäst. För det är ändå någonting omisskännligt brittiskt över Marshalls musik. Den verkar utspela sig i en nedlagd tunnelbanestation, en tunnelbanestation som bara King Krule själv har nycklarna till. En snål höstvind når ner genom tunnlarna, en kråka lyfter från en gammal viktoriansk lampa och en ung man i röd kalufs fäller upp tweedkragen och sveper runt hörnet.
BÄSTA SPÅR: ”Lonely blue”, ”The cadet leaps”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget King Krule tonsätter en bortglömd tunnelbanestation dök först upp på Musikbloggen.

HIPHOP 2009 var Gucci Mane på allas läppar. Atlanta-rapparen – som precis gett ut dryckesvisan ”Wasted” – skulle bli den nya Lil Wayne. Men samtidigt hamnade han bakom lås och bom och Guccimanian kom av sig. Sedan dess har Gucci åkt in och ut ur finkan och bland annat tatuerat en glass i ansiktet. Däremellan har han dock – och detta är imponerande – hunnit ge ut 11 studioalbum och 72(!) mixtapes. Det här är Radric Davis femte fullängdare sedan hans senast avtjänade fängelsestraff i maj 2016 och hans andra kommersiella projekt i år efter mixtapen ”Droptopwop”.
I albumets intro grubblar Mr Davis på vad fängelselivet gjort med honom. Han rappar om förlorade familjemedlemmar, släktingar och vänner. Resterande 16 spår ägnar han åt sina favoritämnen: pengar, bilar och fest. Inget fel i det. Men det finns ju så många andra som gör den här musiken så mycket mer modern och mångbottnad just nu. I jämförelse med dem framstår Gucci Manes poppiga trap som en smula trött. Migos och The Weeknd är bara två i raden av gäster som kommer in och höjer musiken tillfälligt. Men som vanligt är det först när superhjältinnan Nicki Minaj gör entré i låten ”Make love”, skippar två takter bara för att skratta och rhymar ”I’m the Iphone, you the Nokia” som tiden verkligen stannar. När Gucci Mane sedan återkommer i refrängen blir det uppenbart att det verkligen är så.
BÄSTA SPÅR: ”I get the bag” (ft. Migos), ”Curve” (ft. The Weeknd) och ”Make love” (ft. Nicki Minaj).

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Gucci Manes poppiga trap låter trött dök först upp på Musikbloggen.

Vi väntar fortfarande på Taylor Swifts stora stund 2017. Future slår inte av på arbetstakten. Linnea Henriksson sprider sin tjusiga stämma över vårt avlånga land. Och Maroon 5 har skaffat ännu fler tatueringar.
Det är rubrikerna i veckans singlar.

Taylor Swift
Gorgeous
Universal
POP Här sitter jag och drömmer om en ny, überromantisk månskensballad i stil med ”You are in love”. Eller varför inte en superhit i stil med ”Style”. Men det verkar som Swift anno 2017 ständigt plockar fram sitt inre, trotsiga barn. Lyssna bara på hur ”Gorgeous” börjar. Med bebisspråk? Två sekunder in i låten är hoppet således bortblåst. I den tredje singeln från kommande albumet ”Reputation” är Taylor förtjust i en dude som är sjukt snygg. Hon kan inte ens prata med honom, så snygg är han. Behållningen av låten är ändå ett fint – vad låtskrivare skulle kalla för – ”pre-chorus”. Samt när kattälskaren Swift visar prov på sitt patenterade popgeni i raden ”Guess I’ll just stumble on home to my cats/Alone, unless you wanna come along, oh!”. Och oavsett ovanstående: efter tre, fyra lyssningar har låten byggt bo i högra hjärnhalvan och vägrar flytta ut.

Future, Young Thung, Offset
Patek water
Atlantic
HIPHOP Överraskningssläpp är inte så överraskande längre. Att Future och Young Thug postade några ormar på sociala medier natten till i dag är därför ingenting som stoppar internet. Rapparna har dessutom tidigare delat med sig av bilder från en videoinspelning, så en kunde förstå att de hade någonting lurt på gång. (Det visade sig vara fullängdssamarbetet ”Super slimey”.) Vad som är mer överraskande är hur den nyss Sverige-aktuelle Future hinner göra så mycket musik. Han har ju trots allt redan släppt två album i år. I ”Patek water” får rapduon sällskap av Migos-mannen Offset. Till ett blippigt beat leker trion samtidstrap. Det låter som en fredag eftermiddag efter ungefär två öl och lika många panodil.

Vadå
Linnea Henriksson
Sony
POP Linnea Henriksson har en fantastisk, luftig röst som svävar i gränslandet mellan jazz och pop. Hennes texter verkar alltid ta plats i en småstad, på väg på en lokalbuss, med skogen swishande förbi utanför fönstret. Allt detta är intakt på nya singeln ”Vadå”. Addera en bomullsmjuk och smakfull produktion, som inte känt sig vilsen på Cherries senaste album. ”Vadå” är hämtad från Linnea Henrikssons kommande, självbetitlade album som släpps 24 november. Missa inte heller Spotify-podden ”Equalizer”, där den meriterade radioprogramledaren bland annat pratar om jämställdhet i musikbranschen med gäster som First Aid Kit och Tove Lo.

Maroon 5, Asap Rocky
Whiskey
Universal
POP Maroon 5 är ett band som rör upp känslor. Det är lite svårt att förstå varför. Är det inte lite som att hysa väldigt starka åsikter om bokhyllan Billy? Jag tyckte mycket om Kalifornien-sextetten när de kom 2002. Främst för att de bröt mot dåtidens rigida rockism och vågade spela slick soulpop. Som ett tidiga 00-talets The Style Council framstod Maroon 5 som före sin tid. Nu? Kvar finns en gravt tatuerad sångare som kvider fram rader som ”I never knew that love was blind/ ‘Til I was hers/But she was never mine/ Yeah, I was reckless, but I let it burn/’Til she kissed me like a whiskey”. Några rader från ASAP Rocky kan inte rädda det faktum att Maroon 5 har blivit allt det som jag en gång uppskattade dem för att de inte var.

ALLA ”VECKANS SINGLAR” FINNS HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Veckans singlar: Taylor pratar bebisspråk och reptilrap med Future och Young Thug dök först upp på Musikbloggen.

November. Vintertid. Det kan vara en kämpig period för oss här någonstans kring norra polcirkeln. Tur då att det finns popmusik.
Låt dessa tio bitar av den värma dig som en golfström.

”THE CADET LEAPS”
King Krule
Under en tripp till London förra veckan växte min övertygelse om att det här är ett av årets album.

”LONELY BLUE”
King Krule
Ljudet av public transport.

”33 GOD”
Bon Iver
”Staying at the Ace hotel”.

”BANK ACCOUNT”
21 Savage
Atlanta-rapparen släppte just överraskningsalbumet ”Without warning”, men jag kan inte sluta lyssna på den här.

”MORGUNMATUR”
Gkr
Du behöver mer isländsk rap i ditt liv, jag lovar dig. Jag tror den här handlar om frukost. Men citera mig inte på det.

”GORGEOUS”
Taylor Swift
Team Taylor. Alltid.

”REST”
Charlotte Gainsbourg
Mysig som ett par mjukisbyxor och ett doftljus i november.

”POSTCARD”
First Aid Kit
”Pick it for me James!”

”SMOKE SIGNALS”
Phoebe Bridgers
Ryan Adams-sajnad söndagsmorgonmusik från ett av årets bästa album ”Stranger in the alps”.

”RE:STACKS”
Bon Iver
Tänk att det gått tio år sedan Justin Vernons debutalbum, som nu släpps i jubileumsutgåva.

FLER SPELLISTOR HÄR!

Inlägget Spellistan: Ljudet av public transport och ballader från ett hipsterhotell dök först upp på Musikbloggen.

POP Varje musikgenre som blir kommersiell stagnerar förr eller senare. Just nu äger trapmusiken listorna och beatsen blir allt mer generiska. I stället för att tänka nytt följer producenterna den rakaste vägen till streams.
Det tydligaste exemplet på ovanstående är edm-musiken. Få utmanade dess superrigida konventioner förrän norrmannen Kyrre Gørvell-Dahll lät sin tropiska house svepa över världen för fyra år sedan. Men redan på debuten ”Cloud nine” 2015 märktes det att Kygo inte riktigt vågade löpa den svala linan ut. Så sent som i september släppte 26-åringen ojämna ”Stargazing EP”, med den Noonie Bao-skrivna lägereldsballaden ”This town” som höjdpunkt.
Även på andra fullängdaren ”Kids in love” tar Kygo hjälp från Sverige, den här gången med låtar skrivna av Erik Hassle och Miss Li. Och även här viker han sorgligt nog av från sin musikaliska charterresa. Inledande ”Never let you go” påminner om Axwells & Ingrossos adaption av rockbandet Journey till någon form av samtida karaokepop. Addera tröttsamma gästerna One Republic.
Kygo är alltjämt fena på tropiska drops och studsande syntar, soluppgångsrefränger och stämningar så bekymmerslösa att tv-programmet ”Så mycket bättre” framstår som Ingmar Bergmans ”Persona”. Och någonstans i skärningspunkten mellan sin tropiska house och pop hittar han sin egen musik, lite mer viktlös än kollegornas. ”With you” låter som att sitta ensam på en balkong i Magaluf med utsikt över rödbrända britters magplask i poolen. Titelspåret, pianostänkaren ”Kids in love”, känns som Don Henleys ”Boys of summer” för 10-talet.
Men känslan är att Kygo vill vara alla till lags. Självklart finns det branschförväntningar på någon med 4,5 miljarder streams på sitt cv, men vill Kygo bli mer än ett The Chainsmokers i lusekofta får han anstränga sig lite hårdare än så här.
BÄSTA SPÅR: ”Riding shotgun”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Kygos charterpop lite mer viktlös än kollegornas dök först upp på Musikbloggen.

Harry Styles nya rockriktning är ganska brådmogen och inte särskilt originell.
Men Harry är en popstjärna. Det kommer han långt på.

Det är intressant att se vilka olika vägval som medlemmarna i One Direction gjort sedan bandet tog paus på obestämd tid för drygt ett och ett halvt år sedan. Man kan se två tydliga lag. På den ena sidan: avhopparen Zayn, med ett snyggt album i gränslandet mellan pop och r’n’b. Hans lagkamrat är Liam Payne, vars första singlar präglas av Ed Sheerans kritvita tolkning av samtida r’n’b. På andra sidan: Harry Styles, vars debut har lika mycket gemensamt med talangtävlingstolkningar av David Bowie som The Verves arenaballader. Han får sällskap av nybakade albumdebutanten Niall Horan, som tog sikte på den amerikanska västkustens 70-tal (läs The Eagles). Någonstans mitt emellan finner vi Louis Tomlinson, som poserar med biljardköer på singelomslag och vill gifta råheten i Oasis rock med nutida pop. Fem solokarriärer som gör den där återföreningen allt svårare att se framför sig.
Harry Styles var alltid den med mest stjärnpotential. Han har håret, namnet och Robbie Williams-swagen. Konserten på Fryshuset sålde slut på noll sekunder och Styles är redan bokad för Globen 18 mars. Fryshusets omgivningar liknar en soptipp: halvätna pastasallader, övergivna sittunderlag och vaskade nachos. Innan konserten spelas 70-talsrock demonstrativt i högtalarna. Harrys skugga syns bakom en färgglad duk. I mönstrad, gul kostym ser den kortklippte Styles ut som Arctic Monkeys Alex Turner. Han är välsignad med den typen av popstjärnedom som gör att man först 45 minuter in i konserten lägger märke till andra bandmedlemmar på scenen. Han verkar ha åldrats sisådär 20 år sedan One Direction checkade ut 2016. Han har moves som Jagger, ”Sympathy for the devil”-tuppar i halsen och sjunger numera ”woman” istället för ”girl”. Hans fans har åldrats i mer normal takt. De ser ut att vara ungefär fyra år äldre än senast jag såg dem, på One Directions Friends-konsert 2013. Men de är så trogna att Harry kunde ägna sig åt experimentell frijazz och fortfarande hälsas med allsångskaskader. Dessutom kan fansens föräldrar som står klistrade mot väggen i dunjackor känna igen sig i sina förlovade 70-tal. De kan också sjunga med i den gulliga visan ”Sweet creature” och den urbrittiska balladen ”Sign of the times”. Mest jubel får dock One Direction-hitsen ”Stockholm syndrome” och en rockig ”What makes you beautiful”. Men där Harry med sitt ex-band mest kliade sig på magen och sa ”köttbullar” dansar han ikväll sig tossig till låten ”Kiwi”. Inlevelsen vittnar om en popstjärna långt mer bekväm i sin kostym.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Harry Styles en popstjärna bekväm i sin kostym dök först upp på Musikbloggen.

HIPHOP Jag hamnade på en konsert med den isländske rapparen GKR i London härom veckan. Tillsammans med sin typ 12-åriga dj som stod lutad över en laptop på ett alldeles för lågt, provisoriskt bord hänförde Gaukur Grétuson (hans riktiga namn) med att rhyma på isländska om frukost i låten ”Morgunmatur”.
Naturligtvis förstod ingen i publiken ett ord av vad han rappade om, men det gjorde ingenting. Vajben var fantastisk. GKR hade dessutom mer merch än Justin Bieber. Kepsar, hoodies, strumpor, flingpaket och GKR-sedlar, som han sköt ut i publiken med en fejk-Supreme-pistol. Det var längesedan någon eller något på en scen gjorde mig så glad.
Internetrapen är sedan länge den nya punken. Av den enkla anledningen att den kräver så lite. Där punkaren bara behövde tre ackord och bra hårprodukter behöver internetrapparen bara sin dator och en egen Youtube-kanal. Internetrapens posterboy är sedan länge svenska Yung Lean och hans crew Sad Boys. Tillsammans har de blivit en egen liten subkultur med fans världen över. Det är bara att ta en titt på Södermalmsynglingens turnéschema för att förstå vidden av detta: Sankt Petersburg, Antwerpen och Minneapolis är bara några av de städer som ska betas av i vinter. Att Yung Lean var en av gästerna på Frank Oceans ”Blonde”, ett av förra årets mest omsusade album, är bara ännu ett bevis på att 21-åringen från Stockholm har gått från kultig maskot till någonting större.
På tredje albumet ”Stranger” samsas precis som på de två föregångarna blippiga tv-spelsromantiska beats, hedonistisk lyrik och allmänt spöklika stämningar, producerade av Yung Gud. Den största skillnaden är att Yung Lean och hans team nu har skruvat ned tempot. Produktionerna är mer tillbakalutade och atmosfären ännu mera emotionell. Allt till det bättre. Men känslan är fortfarande att Yung Lean och hans kompisar leker musik. Musiken utspelar sig i en dimma. Någonstans i rummet står Yung Lean och rhymar om skidmaskar och Pac-Man. Att lyssna på ”Red bottom sky” eller ”Skimask” och stirra på när vintersolen går ner alldeles för tidigt över en kristallklar novemberhimmel är magiskt.
BÄSTA SPÅR: ”Red bottom sky”, ”Skimask”, ”Push / ”Lost weekend”.

LÄS OCKSÅ: Med rutorna nere rakt in i framtiden – recension av Yung Leans album ”Warlord”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Oemotståndlig novemberdröm från Yung Lean dök först upp på Musikbloggen.

POP Alla tycker saker om popstjärnan Taylor Swift just nu. Hon har tappat det. Hon tar inte sitt politiska ansvar. Hon var bättre när hon hade skägg. Team Taylor har haft ett sjå med att försvara henne. Smakproven från sjätte albumet ”Reputation” har varit besvikelser, med Taylors mått mätt. Den fläckfria popparaden ”1989” och fantastiska föregångaren ”Red” satte nivån. Förstasingeln ”Look what you made me do” var stark som statement. ”…Ready for it?” helt enkelt inte en så bra låt, ”Gorgeous” en grower. Bara i ”Call it what you want” snuddade Swift vid den magi vi vet att hon är kapabel till.
Så varför är det värt att kalla sig Swiftie – även när det blåser motvind i Taylorland? Man kan egentligen koka ner det till en sak. Få andra artister målar scener ur relationer som romantikern Taylor. Hennes finaste låtar – som ”Begin again” och ”You are in love” – kan läsas som noveller. ”I’ve spent my whole life trying to put it into words”, sjöng hon i den senare. Den förmågan – i kombination med ett befriande mod att våga vara töntig – har möjliggjort hennes paradoxala ställning som både uramerikansk popikon och tjejen i lägenheten bredvid. När en mjukisklädd Taylor spelar gitarr i skräddarställning med katten bredvid på Insta stories är hon du och jag.
Men någonting hände på vägen: countrytjejen från Reading, Pennsylvania blev världens största artist. Hennes liv ser i dag väsentligt annorlunda ut. Stoffet till hennes sånger består nu i en beef med Kanye West snarare än ännu en dejt på det lokala kaféet. Här uppstår en relateringsproblematik. De flesta av oss lever ju merparten av våra liv i Coop-kön snarare än på Gatsby-liknande poolpartyn med champagnefylld pool. Men Taylor är alltjämt ärlig och konsekvent. Vid en ålder av 27 är hon världens största popstjärna och beskriver sin verklighet på samma sätt som, säg, Drake.
”Reputation” är ännu ett kvitto på vad vi redan visste. Taylor är en smart katt. En briljant iakttagare, med lika skarp blick för detaljer som bästisen och ”Girls”-skaparen Lena Dunham. När hon sjunger att hon spiller vin i badkaret ser man det framför sig. Hennes melodier är också på en egen nivå. Hon är världsmästare i oerhört lagom popmusik.
”Reputation” är i huvudsak producerad av nämnda Lena Dunhams pojkvän Jack Antonoff samt svenskduon Max Martin och Shellback. Den mer subtila Antonoff (Lorde, St. Vincent) kompletterar Martin och Shellback perfekt. Tillsammans skapar de en väl avvägd helhet.
I en albumkontext växer också singlarna till någonting större. Öppningen ”…Ready for it?” sätter till exempel en perfekt ton. Samtidigt kan man förstå varför just de fyra låtarna valdes som skyltfönster för albumet.
Men Taylors singlar har sällan varit hennes starkaste låtar. I stället är det albumspåren som står ut. ”Delicate” är ett lysande exempel på Swifts unika förmåga att beskriva det sårbara i en nystartad relation: ”Is it cool that I said all that/Is it too soon to do that yet?”. Hon lindar in raderna i en magisk Kate Bush-pop av den typen som bygger bo i ditt huvud, men aldrig är irriterande påflugen.
Versen i ”Dancing with our hands tied” klingar av samma ensamma tomhet som Robyns ”Dancing on my own” och Don Henleys ”The boys of summer”. ”Getaway car” är en perfekt roadtrip-kusin till ”Style”.
Och refrängen i ”Call it what you want” sammanfattar den hopplösa romantikerns popgeni och sinne för lyriskt drama bättre än någonting annat: ”My baby’s fly like a jet stream/High above the whole scene/Loves me like I’m brand new.”
Jag längtar redan efter romanen.

Fotnot: Taylor Swifts ”Reputation” finns ännu inte för streaming, men kan köpas som download och på cd.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Taylor Swift är smartaste katten i klassen dök först upp på Musikbloggen.

POP Morrisseys elfte soloalbum börjar med ett primalt skrik, hamrande trummor och blåssektion. Det är lätt att omedelbart önska sig den androgyne frontfiguren från The Smiths i julklapp.
Jag har svårt för den plakatpolitiske Morrissey i ”Who will protect us from the police” och ”I bury the living”. I synnerhet eftersom han så ofta kommer i sällskap med tungfotad rock, brist på subtilitet och den bittra eftersmak som präglat de svårförsvarliga utspel och tålamodsprövande biografier han släppt ifrån sig i modern tid. Jag höjer även ett varningens finger för de explicita textrader av typen ”Wrap your legs around my face” som präglar albumet.
Men ”Low in high school” är tack och lov mer än så. Albumet spelades delvis in i den italienske maestron Ennio Morricones studio i Rom och låttitlarna är som vanligt en liten attraktion i sig.
Moz popsensibilitet skönjs i ”Jackie’s only happy when she’s up on stage”, vars snygga ackordskiftningar och stråkar tänder en försiktig dröm om det perfekta Morrissey & Morricone-albumet. En musik lika värdig som fotbollsmålvakten Gianluigi Buffons idrottsmannaskap att dricka expressos till i kritstrecksrandig kostym på piazzor. ”Home is a question mark” är den typ av drama som blott Steven Patrick är förmögen att regissera, ”Spent the day in bed” en välskräddad singel om det eviga utanförskapet.
Flera låtar på albumet utspelar sig i Israel, där Morrissey vid upprepade tillfällen och till viss kontrovers uppträtt de senaste åren. ”The girl from Tel-Aviv who wouldn’t kneel” är ett vykort från Mellanöstern med dragspel och kastanjetter. Morrissey gör sedan ett återbesök i Tel Aviv i, eh, ”When you open your legs”. Addera den bombastiska pianoballaden ”Israel”, som Tommy Körberg skulle kunna göra i sin kommande julshow.
”Low in high school” saknar en ”Suedehead” eller ”Everyday is like Sunday”, även om popmagikern Morrissey till slut träder fram i ”All the young people must fall in love”.
Men klipper du ut enskilda textrader och tejpar upp över sängen bildar de ännu ett fascinerande kapitel i historien om vår kanske största, ännu levande, popikon.
BÄSTA SPÅR: ”All the young people must fall in love”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Morrissey skickar ett vykort från Mellanöstern dök först upp på Musikbloggen.

POP Tove Lo gav ut sitt debutalbum ”Queen of the clouds” en månad före Taylor Swifts ”1989”. I fredags släpptes Swifts nya album ”Reputation”, årets kanske mest omtalade. En vecka senare kommer Tove Los tredje album. En tillfällighet, så klart, de båda popstjärnorna har uppenbarligen hamnat i samma pendel.
Men någonstans undrar jag varför ingen på Tove Los skivbolag lagt pannan i åtminstone ett litet bekymmersveck. Taylor Swift och Tove Lo är ju kolleger inom smart, kommersiell pop med stor personlighet. Risken är att Los nya album hamnar i skuggan av ”Reputation”. Det vore synd.
”Blue lips (Lady wood phase II)” är den andra delen i ett dubbelalbum där ”Lady wood” från i fjol var den första. Albumet innehåller, precis som föregångaren, två kapitel: ”Light beam” och ”Pitch black”. På ”Blue lips” verkar 30-åringen från Djursholm i ännu högre grad inspirerad av klubbmusik. Hon sätter tonen redan i introt ”Light beams (chapter III)” där hon presenterar sig själv som ”Motherfuckin’ queen of the discotheque”. Hon har nått den punkten på en utekväll när du är blöt genom kläderna, varje laser står rätt och ingenting annat än nuet existerar.
Discoromantiken – som kulminerar i singeln ”Disco tits” – har ett nostalgiskt skimmer över sig och för tankarna till George Michaels ”Outside” och Madonnas ”Hung up”.
Det toveloska hantverket har samma skandinaviskt höga lägstanivå som bokhyllan Billy, Kalles kaviar och smala jeans från valfri skräddare. Tove Lo är allra bäst när hon dricker sina tårar på dansgolvet i hedonistiska lovsången ”Shivering gold”. Den ”Style”-liknande dängan ”Stranger” och den minimalistiska ”Cycles” är också fina.
Det handlar om en dekadent, überromantisk syn på livet: ”We could be romantics for life, like drugs make us feel unreal”. Tove Lo har maxat det uttrycket över tre album nu och kramar ur det sista i avslutande kapitlet ”Pitch black”, med typiska låttitlar som ”Hey you got the drugs” och rader om att aldrig vilja gå hem från klubben.
Det blir intressant att se var Tove Lo tar vägen när ruset lagt sig och solen obarmhärtigt äter sig in genom persiennerna och träffar ansiktet.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Tove Lo skriver sitt sista hedonistiska kapitel dök först upp på Musikbloggen.

POP På affischer i stan har man kunnat läsa hur Darin blir personlig på nya albumet. Ett påstående som väcker en fråga: blev inte Darin personlig redan på förra albumet?
Att Darins slogan inte framstår som så nydanande säger mer om vår samtid än om skivbolagets eventuella brist på fantasi. Att vara personlig är den enda vägen för alla som pysslar med någon form av kreativ verksamhet 2017. Det är i grunden en positiv sak, trots bieffekter i form av att vi tvingas se artister gråta ut framför kameran för att de blev utfrysta på en elvarast i skolan.
Men i stort sett all intressant konst kommer ju inifrån. Kan du som konstnär inte få ditt eget hjärta att skippa ett slag, hur ska någon annan bli berörd? Det förstod Darin redan på förra albumet, den svenskspråkiga debuten ”Fjärilar i magen”. Nya ”Tvillingen” är bara en vidareutveckling.
Det är ett intressant uttryck den en gång så oemotståndliga tandställningen från ”Idol” har valt att åldras i. I centrum står hans röst, söt som sirap, fullproppad av känslor. Den – och Darins bakgrund inom r’n’b och soul – är det som får honom att kännas modern.
Runt rösten bygger hans producenter en supersvensk akustisk pop skräddarsydd för radiokanalen P4, där ledordet alltid stavas innerlighet. Det finns något snudd på ”Svensktoppen”-nostalgiskt över musiken, som vore Darin inspirerad av ”Så mycket bättre”-kompisarna Magnus Uggla och Sylvia Vrethammar. Sedan kan 30-åringen sjunga rader som ”Jag kan flippa i Berlin” hur mycket han vill. Han är alltjämt en svärmorsdröm och jag spår att ”Tvillingen” kommer att agera soundtrack till dammsugande i enplansvillor snarare än, säg, Berlin-klubben Berghains dansgolv.
Ibland lindas ovan påannonserade personlighet in i en lite för kalkylerad hitpop. Ibland drunknar melankolin i smäktande stråkar och schlagerballader. Men när Darin använder sin rådjursröst till att sjunga om baksidan av tonårsidolskapet i ”Alla ögon på mig” uppstår en ärlighet bortom TV4-mys.
BÄSTA SPÅR: ”Alla ögon på mig”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Rådjursrösten Darin är fortsatt personlig dök först upp på Musikbloggen.

ROCK Jag har träffat Noel Gallagher en gång. Scenen var ett fult omklädningsrum i Köpenhamns Valbyhallen. Jag var utsänd av en annan tidning.
– Hello, I’m Per Magnusson from the Swedish paper Expressen.
– Oh yeah? Congratulations!
– Sorry about the room, it’s not very glamorous.
– Don’t fucking moan about the room, just get on with the interview, man!
Det var ett mycket underhållande samtal. Noel hade hela tiden glimten under ögonbrynet, väl medveten om vad som förväntades av honom i intervjusituationer. Redan då – det här var alltså under Oasis ”Don’t believe the truth”-turné – var det ett välkänt faktum att Noel sedan länge gjorde bättre intervjuer än musik. Men så nu i oktober, samtidigt som broder Liam överraskade med ett oväntat fint solodebutalbum, släppte Noel – som för att hålla den ständiga spänningen bröderna emellan vid liv – ”Holy mountain”, en jublande rocksingel.
På tredje soloalbumet har han i vanlig ordning med sitt band, bestående av The Zutons-basister och Oasis-studiopianister. Albumet är djärvt nog producerat av dj:n och kompositören David Holmes men innehåller även trygga inhopparna Paul Weller och Johnny Marr.
”Who built the moon?” påminner om The Beatles ”Magical mystery tour” i musikalformat för 2017. Det är ingen klang och jubel-föreställning rakt igenom, men man måste applådera ambitionen att Noel Gallagher vill ta sin musik till en ny plats.
Där hans tidigare soloverk mest låtit som trötta b-sidor från ”Standing on the shoulder of giants”-eran är detta musik man inte riktigt hört förut. Ofta just för att den är så jättekonstig.
Men det är fascinerande att se var britpopen kan ta vägen 20 år efter sin egen begravning. ”It’s a beautiful world” låter som om Blurs ”The Universal” gått vilse på fel sida millenieskiftet. ”Be careful what you wish for” lånar riffet från The Beatles ”Come together”. ”Black & white sunshine” är en sladdkusin till Doves ljuvliga ”Catch the sun”. ”If love is the law” det perfekta mötet mellan Phil Spectors julbjällror och The Jams ”That’s entertainment”.
Att lyssna på Noel Gallagher 2017 är som att besöka en skränig pub i London där jukeboxen inte bytt innehåll sedan 1997. Och, för ett svagt ögonblick, faktiskt njuta lite av det.
BÄSTA SPÅR: ”Holy mountain”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Noel Gallaghers magiska mystery tour dök först upp på Musikbloggen.

Butikerna reahetsar, en månad till julafton och musikbranschen börjar trappa ner sitt ursinniga hösttempo. Den brittiska duon Craig David och Bastille, Steve Angellos tredje akt, Anna Ternheim på svenska och en alldeles förtjusande julsång är några av undantagen. 

Craig David, Bastille
I know you
Insanity/Sony
POP Craig David var våldsamt före sin tid när han 2000 släppte första albumet ”Born to do it”. Emotionell r’n’b-pop från en mjukisman i välgroomat skägg; Craig David var Drake innan Drake ens blev Drake. När 36-åringen från Southampton teamar upp med landsmännen i bandet Bastille för att ”komma ur sin comfort zone” blir resultatet inte i klass med debutens magi. Versen i ”I know you” är trevlig, men i refrängen lurar Bastille in David i sin välgillrade fälla av edm-rock skräddarsydd för tv-spelet ”Fifa” som gruppen gjort till sitt signum. Synd på en så rar ärta.

Steve Angello
Paradiso
Size
POP Borta är dagarna då album var album som släpptes rakt upp och ner. Buildupen inför Steve Angellos kommande fullängdare ”Human” är uppdelad i tre akter. Akterna ska symbolisera livets olika skeden och tvåspårssingeln ”Paradiso” är den tredje. Angello sa i en intervju med Musikguiden i P3 i veckan att han släppt garden, att han inte längre är bekymrad över låtarnas tempo eller vad radio ska tycka. Trogna Angello-fans kommer emellertid inte tappa hakan när de hör första låten ”Break me down”, som osar av den episka känsla vi förknippar med gigantiska stundentfester på Gärdet och Ullevi. ”Dopamine”, ett samarbete med brittiske bluesrockaren Barns Courtney, är en mer progressiv affär. Den låter som det otippade mötet mellan Hozier och Daft Punk.

Anna Ternheim
Minns det som igår
Only/Universal
POP ”Minns det som igår” är ledmotivet till Cancerfondens julfilm. Filmen visar en familj på gränsen mellan hopp och förtvivlan när pappan drabbas av cancer. Men låten drabbar även på egna ben. Det svenska språket ger Anna Ternheims innerliga tilltal ännu mer innerlighet. Till ljudet av stråkar, akustisk gitarr och piano med tillhörande obligatoriskt pianostolsknarr målar hon ett fint porträtt av våra mest allmängiltiga och paradoxala känslor: rädsla och hopp. ”Tiden är en flyktig vän”, sjunger Ternheim. ”Minns det som igår” är sorglig och trösterik på samma gång.

Phoebe Bridgers
Have yourself a merry litttle Christmas
Dead oceans
JULMUSIK Los Angeles-ynglingen Phoebe Bridgers har med sin ”Stranger in the alps” gjort ett av årets album. Den typen av skiva som vandrar från lyssnare till lyssnare. Har du hört den vill du genast berätta för dina vänner. Phoebe Bridgers sajnades till Ryan Adams eget skivbolag Pax Am för ett par år sedan. Adams blev tagen av Bridgers tjusiga ton och beskt bitterljuva texter. Lyssna bara på hennes tolkning av en klassisk julsång för att förstå varför. Phoebes version tassar fjäderlätt som millimetersmå snöflingor utanför ditt fönster och fångar med perfektion julens melankoli.

ALLA ”VECKANS SINGLAR” FINNS HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Veckans singlar: edm-rock-r’n’b och sorgsna pianoballader dök först upp på Musikbloggen.

The War On Drugs är musik för manliga musikaffärsbiträden med brustna rockdrömmar. Men de är också ett band för 17-åriga tjejer.
Däri ligger deras storhet.

Hur många gånger har vi dödförklarat rocken? Packat ner våra dammiga Fleetwood Mac-vinyler i en flyttlåda märkt ”Stadsmissionen”, men ångrat oss i farstun? För det kommer ju alltid ett nytt band som vrider den där rocken bara ett kvarts varv åt det ena eller andra hållet och får den att kännas – om inte sprillans – så åtminstone som nånting med ett uns av fräschör.
The War On Drugs har varit det bandet ett tag nu. Den en gång Secretly Canadian-sajnade indie-orkestern gav för tre år sedan ut sitt karriärdefinierande album ”Lost in the dream”, vilket banade vägen för ett storbolagskontrakt. I år kom ambitiösa ”A deeper understandning”, en samling luftiga och imponerande ambienta stycken. The War On Drugs – som började som en Bob Dylan-vurmande vänskap mellan ex-medlemmen Kurt Vile och sångaren Adam Granduciel – är i dag mer eller mindre den senares solotillställning. På Annexet lackar den turné som inleddes i hemstaden Philadelphia i september mot sitt slut, bara två spelningar återstår.
Smakfullt är det första ordet som springer till minne när sextetten äntrar scenen i krispigt ljus. The War On Drugs spelar den typen av musik som ljudtekniker sätter på före soundcheck för att kolla ”grejerna”. Jag ser flera av dessa skäggiga män i publiken. Men jag ser också 17-åriga tjejer.
The War On Drugs bygger sin musik med klassiska ingredienser: Dylan, Dire Straits och Bruce Springsteen. Ibland låter de – faktiskt – som den felande länken mellan Ryan och Bryan Adams. Men hemligheten med Adam Granduciels & Co är att de tar exakt rätt mängd av varje ingrediens, ner till minsta kryddmått.
Det är egentligen anmärkningsvärt att de kommer undan med bandanor på basisthuvuden, The Band-saxofoner och rockistiska floskler som ”It’s wild to be this far from home”. Men som vanligt i fallet med lyckad rock bygger det på en genuin kärlek till genren. Adam Granduciel verkar helt och hållet uppslukad i sitt eget universum. Hans musik utspelar sig i en sömnfattig dimma där på scenen. Ansiktet går sällan att skönja bakom hans yviga man. Inte heller enskilda textrader sticker ut. The War On Drugs är mer känsla än de enskilt stora stundernas band. Därför är de något så sällsynt som ett modernt rockband. Deras låtar gör sig perfekt på spellistor döpta efter sinnesstämningar.
Frontmannen har också en i sammanhanget befriande icke-attityd. Hans scenpersona präglas av en introspektiv kutryggighet som kommer med ett halvt livs vägran att gå till gymmet och i stället sitta på kammaren, lutad över en gitarr och stångas med sin ångest.
Det är också musikens introverta kvalitéer som gör den så fin. Under tredje låten ”Pain” – en av bandets bästa – ställer jag mig längst fram. Där blir jag kvar resten av konserten. Även en och en halv meter från högtalarna låter musiken märkligt mjuk och välkomnande. Jag tänker framför allt på ”Knocked down” med sitt ensliga Wurlitzer-piano, det instrumentala partiet i ”Red eyes” som liksom svävar ovan jord och elvaminutershymnen ”Thinking of a place”, som en lovsång till sångarens egen, inre kammare.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget The War On Drugs mer känsla än de stora stundernas band dök först upp på Musikbloggen.

SOUL Nyheten om att sängkammarsoulmannen Miguel var i färd med att släppa sitt ”politiska album” kom ungefär samtidigt som singeln ”Sky walker”. I den partytörstande låten fick man verkligen leta efter politiska budskap med lupp. Det mest intressanta ställningstagandet i videon var att gästen Travis Scott, rhymande från ett biltak, bar en Pantera-tröja. Ett ytterligare bevis på att rapvärlden adopterat metal-estetiken.
Till Miguels försvar har han inför släppet av sitt fjärde album även gjort en cover på Pussy Riots ”Make America great again” och passningar till den oundviklige Donald Trump flashar ständigt förbi i sovrumsscenerna på ”War & leisure”.
”Banana clip” är på ytan klassiskt vidlyftig Miguel-soul, bara med textrader som ”missiles in the sky” och ”terror on my mind”. I ”Come through and chill” rappar gästen J. Cole om polisbrutalitet och om hur Trump manipulerar fattiga vita. Tydligast är samhällskritiken i gitarrballaden ”Now”, Miguels mest politiska låt hittills, i vilken han läser en lång monolog adresserad den amerikanska presidenten.
Miguel växte upp med en afroamerikansk mamma i Los Angeles San Pedro-kvarter, hans pappa immigrerade från Mexiko som barn. ”War & leisure” är ännu ett bevis på att ingen undgår Trumps USA, popstjärnor är inte förskonade. Musiken målar bilder av hur festen och älskogen fortsätter, men hela tiden med CNN:s dystopiska nyheter flimrande i bakgrunden.
BÄSTA SPÅR: ”Now”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Miguel blir politisk på nya albumet dök först upp på Musikbloggen.

Trots att Fleet Foxes låtit sina medeltida tomteskägg falla – och egentligen inte alls gör julmusik – bjuder de på årets finaste adventskonsert.
Vänlig, stämningsfull och upplyftande.

Sedan Fleet Foxes släppte sitt självbetitlade debutalbum har jag ofta återkommit till dem på vintern. Det finns någonting trösterikt och värmande med Seattle-kvintettens musik, den gör sig perfekt framför brasan. Och även om bandet inte släppt någon uppenbar julmusik är till exempel ”White winter hymnal” julmusik för oss som inte pallar putslustiga smällkaramellsrefränger. Så passande därför att turnén når Stockholm lagom till första advent, när fullmånen hänger över Globen.
Sedan sist det begav sig – det var sex år sedan Fleet Foxes senast var aktuella med ny musik – verkar sångaren och låtskrivaren Robin Pecknold även befunnit sig i en slags personlig vinter. Döpt efter F. Scott Fitzgeralds essä “The crack-up” från 1936 speglar nya albumet Pecknolds identitetskris, som bland annat resulterat i en ”Walden”-exil i den vindpinade småstaden Port Townsend, diverse snickarkurser samt en kort sejour som student i New York. Alltmedan avhoppade trummisen Josh Tillman gjort succé som sardoniske singer-songwritern Father John Misty.
Men Pecknold, i kväll i gröna chinos och svart workware-jacka, är nu tillbaka i rockens tjänst. Han ursäktar sig avväpnande för att det var så längesedan och dricker ur miljövänlig termos innan han inleder spelningen med ett brett leende som kommunicerar spelglädje. Och är det någonting som konserten ska symbolisera är det just återkomst, musikens segrande kraft över demonerna.
Precis som för tio år sedan i ett tält på Roskilde står medlemmarna uppradade längst fram på scenen, som ett slags spelmansgille-svar på Bruce Springsteen and The E Street Band. Med den avgörande skillnaden att i Fleet Foxes värld är tvärflöjten ett mer självklart instrument än saxofonen. Scenljuset är nästan provocerande enkelt, backdroppen vit. En sorts antiestetik som rimmar väl med bandets uttryck. Sångerna från ”Crack-up” utmanar mer än yla-med-framför-brasan-hymnerna från de två första albumen. Sammantaget står Fleet Foxes för en innerlig musik framförd med slutna ögon, en folkrock med en verkshöjd vida överlägsen hopplöst gycklande Mumford & Sons.
En sällsam intimitet infinner sig när frontmannen pratar med publiken, bekräftar deras varje fråga med om inte ett svar så åtminstone ett leende, spelar upp en låt han just skrev bakom scenen eller nynnar The Beach Boys ”In my room” för sig själv. En stund som mer än någon annan beskriver Pecknolds persona: en icke-insmickrande sökare som med Simon & Garfunkels melodier, Brian Wilsons harmonier och MVG i slöjd är en artist att tycka mycket om.

Fleet Foxes gör en extrakonsert på Annexet i kväll.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Fleet Foxes vinterhymner värmer dök först upp på Musikbloggen.

Det är den tiden på året igen. En vill liksom bara gå i ide. Känslan avspeglar sig på veckans spellista med frusna ballader, allmän vinterrock och depp-rap. 

”DANCING WITH OUR HANDS TIED”
Taylor Swift
Det här är varför jag älskar Taylor Swift av hela mitt hjärta.

”DELICATE”
Taylor Swift
”Is it cool that I said all that?/Is it chill that you’re in my head?/Cause I know that it’s delicate.”

”FIREWORKS”
First Aid Kit
Klara och Johanna Söderberg skickar ett smärtsamt vackert julkort med en frusen sjö som motiv.

”RED BOTTOM SKY”
Yung Lean
Mer decembermelankoli med svensk poststämpel.

”STILL SERVING”
21 Savage, Offset, Metro Boomin
En drömduo: 21 Savage med sitt livlösa flow och Offset som skiner ännu klarare utan sina andra Migos.

”SKY WALKER”
Miguel, Travis Scott
Svag för falsetthooken i refrängen.

”DEMONS”
Lorentz
Nästa helg avslutar Lorentz sin turné på Annexet i Stockholm i sällskap av ett kalt träd. Det vill du inte missa.

”KNOCKED DOWN”
The War On Drugs
Vinterrocken del 1.

”IF YOU NEED TO, KEEP TIME ON ME”
Fleet Foxes
Vinterrocken del 2.

”HAVE YOURSELF A MERRY LITTLE CHRISTMAS”
Phoebe Bridgers
God jul.

FLER SPELLISTOR HÄR!

Inlägget Spellistan: decembermelankoli och d-vitaminfattig rap dök först upp på Musikbloggen.

POP Konceptet livealbum känns nostalgiskt. Jag minns hur jag som barn köpte liveskivor med mina favoritartister, blundade och lyssnade på publikens jubel i cd-freestylen, fantiserade att jag var där.
Att agera drömsk språngbräda är nog livealbumets tydligaste existensberättigande. Men att fånga en konsert via ett mixerbord är svårt. Det finns ju så mycket annat än musiken. Den visuella och kollektiva upplevelsen, hur det luktar, känns i luften, den icke-nedladdningsbara känslan av att vara där.
Om det nu går att fånga lite av den känslan har Per Gessle och hans kumpaner gjort ett bra jobb på ”En vacker kväll”, inspelad under sommarens turné, där Gessle för första gången blandade låtar från solokarriären, Gyllene Tider och Roxette. Om man blundar hårt kan man se ljuset en julikväll, känna doften av kaffe på termos och se solbrända människor, trots nattsvart december.
Tolv låtar har valts ut. Jag hade gärna hört hela konserten, kan sakna GT-pärlor som ”Det hjärta som brinner” och ”Ljudet av ett annat hjärta”. Fokus ligger hur som helst på balladerna och de får alla ”the Nashville treatment” av det lysande bandet. Lyssna bara på ”It must have been love” med stråk och steel guitar.
Bäst är ”Honung och guld”, en tidigare aldrig live-luftad ”Puls”-raritet och en av de finaste balladerna Gessle skrivit: ”Juni, juli var redan historia/Augusti var bara ett barn/Jag var inte äldre än att sommarens fingrar/Kunde linda mej i samma garn.”
Sången sammanfattar på sätt och vis hela den värld vi lärt känna som Per Gessles när den är som vackrast. Den där det alltid är tidig augusti, en ensam mås svävar över en pojke på den tomma stranden och sommarkärleken just har åkt hem.
BÄSTA SPÅR: ”Honung och guld”.

Fotnot: ”En vacker kväll – Live sommaren 2017” släpps enbart på cd. 

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Bitterljuva sommarminnen med Per Gessle dök först upp på Musikbloggen.