REGGAE Ken Ring växte upp med Bob Marleys musik. När hiphopen kom in i hans liv bleknade reggaen. Men 2014 träffade han av en slump Rohan Marley – Bob Marleys son, samt far till Lauryn Hills fem barn – på fotbolls-VM i Brasilien. Mötet ledde i en förlängning till att Ken Ring lanserade kaffekedjan Marley Café i Sverige. Nu ger han ut sitt första reggaealbum.
”En kärlek” är inspelad live i Bob Marleys legendariska Tuff Gong-studio tillsammans med Hot This Year Band, som tidigare backat Kapten Röd. Albumet gästas av jamaicanska musikerna Christopher Martin, Anthony B och Duane Stephenson, samt svenska Daniel Lemma och Lani Mo.
”Mitt namn är motherfuckin’ Ken Ring och jag har kommit hit till Kingston för att få lite vajbs”, inleder rapparen i ”Kingston arrival” till ett soldrucket semesterbeat.
Att på sitt fjortonde album bestämma sig för att göra reggae är ett djärvt grepp, som skulle kunna sluta i bästa fall i pastisch och i värsta fall parodi. Men Ken Ring lyckas skapa sin egen reggae. Han transformerar genrens traditionella kärleksbudskap och får det att kännas som sitt eget. Ring rappar om att ta hand om sin familj, att vi offrat naturen för vår egotripp och om antivåld.
Albumet tar också pauser från baktakten och vilar sig i skuggan med smäktande ballader och nostalgiska tillbakablickar till ett mörkt förflutet och hur livet förändrats sedan dess. Men den jamaicanska musiken är den gröngulsvarta tråd som binder samman ”En kärlek”.
”Jag undrar vad Bobban skulle sagt om han levde?”, undrar Ken Ring i titelspåret.
Jag tror han skulle ha nickat instämmande.
BÄSTA SPÅR: ”Tillbaka i tiden”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Ken Ring skapar sin egen reggae dök först upp på Musikbloggen.

POP För en vecka sedan tömde Taylor Swift sina sociala medier och gjorde dem till en enda ”blank space”. Några dagar senare dök det upp en kryptisk, ljudlös video med en orm. Till slut kom nyheten om att Swifts nya album ”Reputation” släpps 10 november, i likhet med Frank Oceans ”Blonde” tillsammans med ett 72-sidigt magasin fullt av poesi och personliga foton. Det är det första albumet sedan ”1989” – tre år senare fortfarande ett av de album jag lyssnar mest på – och i natt damp den första singeln ner. Samtidigt avslöjas omslaget till ”Reputation”, en bild av Swift mot bakgrunden av tidningsrubriker med hennes namn.
En av många saker som skiljer Taylor Swift från hennes kolleger är att hon alltid utgår ifrån sig själv i sin musik. I hennes lysande poplyrik finns inte utrymme för smink. Ormen, tidningsrubrikerna; Taylor Swift leker med den svans av hatare som alltid följer med kvinnlig popstjärnedom. På nya singeln svingar hon åt flera håll, mest uppenbart Kanye Wests, som får igen för gammal ost.
”Look what you made me do” är producerad tillsammans med Jack Antonoff som jobbade med Swift på ”Out of the woods”, en av de bästa låtarna på ”1989”. Den brittiska gruppen Right Said Fred och deras nittiotalshit “I’m too sexy” krediteras också av uppenbara skäl. Låten börjar med oskyldiga stråkar, men snart tar ett minimalistiskt beat vid. Sedan: ett hypermodernt klistrigt stick och en repetetiv refräng. Det är tydligt att Taylor, likt antagonisten Kanye, går i täten. Sex album in i karriären lyssnar hon inte på någon annan än sig själv. ”I don’t trust nobody and nobody trusts me”, som hon sjunger i den typiskt paranoida texten. Hon är ett levande bevis på att det går att vara världens största artist och samtidigt skapa relevant konst.
”Look what you made me do” är en tydlig förstasingel med uppgiften att sälja ett album och skapa rabalder, lika mycket statement som låt. I slutet av den begraver hon sitt gamla jag, liksom det sista hoppet hos den krympande men tappra falang av Swifties som hoppades på att ”country-Taylor” skulle komma tillbaka.
“I’m sorry, the old Taylor can’t come to the phone right now. Why? Oh, because she’s dead.”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Taylor är bara lite tuffare än alla andra dök först upp på Musikbloggen.

ROCK I början av 00-talet såg jag LCD Soundsystem på klubben Scala i London. Jag hade precis köpt debuttolvan ”Losing my edge”. The Juan MacLean – som James Murphy sajnat till sitt DFA Records – var förband och ett par hundra japaner i kamouflage-streetwear hängde i baren. Det var någonting i luften den där kvällen på Scala. Någonting som jag faktiskt aldrig upplevt igen. Känslan av att befinna sig mitt i rockhistoriens skälvande nu. Att varje ton, varje beat, pushade saker framåt. Sättet som LCD Soundsystem gifte dansmusik med rock på har aldrig riktigt gjorts vare sig förr eller senare. Det är fortfarande en av de bästa konserterna jag sett.
Sedan dess har James Murphy fått bära New Yorks coolhet på sina axlar under sin framgångsrika karriär som LCD Soundsystem. Han har dessutom gjort en Ulf Lundell; haft avskedskonsert – på Madison Square Garden 2011, komplett med dokumentärfilmen ”Shut up and play the hits” och livealbum – för att sedan komma tillbaka. Enligt Murphy själv efter att David Bowie uppmuntrat honom till det obekväma beslutet att återuppliva sitt Soundsystem. Att bråka med sin bekvämlighet ska inte underskattas som artistisk drivkraft. Comeback-albumet har föregåtts av motstridiga rykten, inställda konserter och en 18 månader lång inspelningsperiod.
På ”American dream” lyckas James Murphy med bedriften att ta koskällan till 2017 och få den att kännas hemtam. Ty det som en gång var så förtjusande modernt är i dag ett tryggt sound. ”One step forward and six steps back”, som Murphy sjunger, är en ganska bra beskrivning av LCD Soundsystem 2.0. Och den till synes omöjliga ekvationen fungerar faktiskt.
Sedan Murphy som trettioplussare slog igenom med den ovan nämnda ålderskrisande monologen ”Losing my edge” har flera av hans bästa låtar avhandlat just åldrande, med ”All my friends” som kanske tydligaste exempel. Temat återkommer på ”American dream”.
Rockhistoriens vingslag är ständigt närvarande, som alltid när det gäller musikarkeologen Murphy. David Bowie, Talking Heads och housemusik som den lät långt före edm flyger förbi i de tio spåren, inget av dem kortare än 5 minuter.
”American dream” är ett ambitiöst, lekfullt och delikat album som smyger sig på efter flera lyssningar. Ändå är det musikens omedelbara sätt att flytta mig till en särskild plats som får mig att falla pladask. LCD Soundsystem bildades i Brooklyn och det finns någonting odiskutabelt New Yorkigt över James Murphys musik. ”American dream” är doften av körsbärsträden i Green Point och eftersmaken av en burköl på den lilla baren Dick & Jane’s.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget LCD Soundsystem har inte tappat sin kant dök först upp på Musikbloggen.

Med några urcharmiga punktinsatser har Malmös Joy M’Batha ritat in sig som en av hiphop-Sveriges mest intressanta artister. Jag tänker framför allt på den magnetiska debutsingeln ”Kattliv” och gästversen i Lorentz ”Där dit vinden kommer”, svensk hiphops motsvarighet till Nicki Minajs vers i Kanye Wests ”Monster”.
På Popagandas lilla scen kommer hon in i guldklänning och kungakrona på huvudet. Hon inleder med programförklaringen ”Inte god men gud”. Med sig har hon en maskerad dj och massor av rejviga beats. Joy får även sporadiska besök, med skånska kollegan Panda da Panda som mest frekventa gäst. Men det ska visa sig att hon inte behöver mer än sin mikrofon. Joy är en lysande rappare. Ärlig, uppfinnig och med små återkommande tuppar av falsett. Joys konstnärskap präglas av en slags more is more-attityd. I hennes kungarike är allt tillåtet: att referera till sig själv som gud, munspelssolon och avsluta konserten med Andrea Bocellis ”Time to say goodbye”.
Allra starkast är den makalösa ”Kattliv” i en explosion av rosa konfetti. Joy gör skäl för sitt namn. Man kan bara le sitt allra bredaste leende. Men hon är mer än bara fest och skoj. Med låten ”Du är så vacker och så äls” refererar M’Batha till sin mammas självmord och bevisar att hon är förmögen att göra fängslande musik även av livets svartaste ögonblick.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Joy gör skäl för sitt namn dök först upp på Musikbloggen.

När nollnolltalets andra popband föll, försvann, gick upp i knark, står Phoenix stolt kvar i sina smala byxor, med gitarrerna strax under hakan och all sin cheesy charm intakt.

Franska flanörerna Phoenix har lyckats med den till synes omöjliga uppgiften att med kavajen nonchalant slängd över axeln behålla sin relevans som popband över sex album. Men så är de ju också just fransmän. I takt med att deras charmigt otvättade hårmanar blivit gråare och deras ljusblå skjortor skrynkligare har deras musik åldrats som en bättre Bourgogne.
När kvartetten släppte debuten ”United” var de – med sin funkiga diskopop – ett sensationellt andetag av frisk luft. På fortfarande oöverträffade ”Alphabetical” drömde de om amerikansk hiphop med resultatet tanig, akustisk r’n’b-pop. På ”It’s never been like that” inledde de sin rockperiod i stödstrumpesmala Hedi Slimane-byxor. Med ”Wolfgang Amadeus Phoenix” sålde de ut multipla kvällar på Madison Square Garden. ”Bankrupt” lät som sitt omslag: frukter i grälla färger, och i juni gjorde Phoenix storstilad comeback med den prosecco-dränkta italienska fantasin ”Ti amo”.
Med sig till Eriksdalsbadet har de en fyra ton tung spegel – givetvis inspirerad av det tidiga 1900-talets cancan-danser – och med den skapar de sin egen sceniska motsvarighet till spegelsalen i Versailles.
Jag räknar till min femte Phoenix-konsert. Jag har sett dem ännu bättre, men – med det sagt – de är underbara ikväll. Hemligheten ligger i deras franskhet. Hur de än vrider och vänder på sin rock – oavsett om de kopierar The Strokes, R. Kelly eller gör popmusik av den ungerska kompositören Franz Liszts dragningskraft – låter de alltid obönhörligt franska, egna och lika avigt som studsigt superhittiga. Det borde egentligen vara omöjligt för fyra franska farbröder att göra den här typen av bubbelgummipop. Men Phoenix är lika mycket härligt töntiga hookar som franskt kulturarv.
Dessutom verkar Thomas Mars, de två fantastiska gitarristerna Laurent Brancowitz och Christian Mazzalai – och världens tuffaste trummis, svenska Thomas Hedlund! – tycka att det fortfarande är lika fånkul att spela inför en festivalpublik. Mars ska ändå crawla över hela publikhavet innan konserten är slut. Just den här första septemberkvällen skulle jag inte byta Phoenix mot något annat band i världen.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Phoenix är popens Bourgogne dök först upp på Musikbloggen.

När Alt-J nådde internet 2011 var de svårt tidstypiska. Döpta efter ett kortkommando och med en lika karakteristisk albumtitel i ”An awesome wave”. Leeds-bandets usp för att inte försvinna i bloggosfären var att utgöra den felande länken mellan Radioheads post-”Ok computer”-period och Fleet Foxes sakrala folk.
De har de lyckats med på tre album nu. Den ambitiösa arenarock-riggen som pryder scenen vittnar om att det går bra nu. Fyra ljussatta väggar separerar bandmedlemmarna från varandra. Där påminner de, rent visuellt, om ett gitarrpopens Kraftwerk. De har också en del gemensamt med sina brittiska bröder i Wild Beasts, med vilka de tävlar i gemensamma universitetspoäng och förenas i ett slags trotsigt långfinger mot konventioner.
Givetvis är det fantastiskt med band som vill mycket med sin musik. Men det kan vara en fin linje mellan att vara en frisk fläkt och musikens motsvarighet till ett allvarsamt Excel-ark. Alt-J balanserar definitivt på den.
Men bandets musikföreläsning på Eriksdalsbadet är alltjämt intressant, trevlig och tilltalande att titta på med anteckningsblock i hand och glasögon på nästippen.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Intressant musikföreläsning med Alt-J dök först upp på Musikbloggen.

Tove Lo är en fimp i en lite för väldoftande musikbiz. Ett feministiskt långfinger på en svensk badplats.
Vi behöver henne.

Ebba Tove Elsa Nilsson från Stockholm handplockades till Max Martins låtskrivarstab Wolf Cousins. I dag har hon över en miljard spelningar på Spotify som soloartist. På cv:t finns även ”Fifty shades darker”-soundtrack och Coldplay-förbandsturnéer. Förra hösten kom ”Lady wood”, den andra delen i en albumtrilogi där tredje kapitlet bara är några månader bort. På Popaganda livepremiärar hon sin nya George Michael-doftande singel ”Disco tits”.
Tove Lo äger scenen som sin egen lägenhet. Men samtidigt – vilket är en stor del av poängen med hennes artisteri – bjuder hon in alla till den där lägenhetsfesten. Tove Lo är precis som oss. En som dricker några glas för mycket, vaknar sent, fuckar upp. Och så länge medelålders män i publiken tycker att det är ”speciellt” men senare ”trevligt” att Tove rockar bar överkropp på scenen – som hennes manliga kolleger gjort i decennier före henne – är hon superviktig även som feministisk symbol.
Tove Lo medger att hon aldrig är så nervös som när hon spelar i Stockholm och tänker särskilt på de eventuella polare från musikhögskolan Ackis som finns i publiken. Hon har inget att vara orolig för. Musiken är felfritt framförd och ganska okomplicerad. Det är alls ingen dålig sak. Det löper en blågul kvalitetstråd mellan ABBA, Roxette, Robyn och Tove Lo. Hits som ”Talking body”, ”Keep it simple” och ”Habits (Stay high)” behöver inte redovisas tillsammans med strömningssiffror. Deras perfekta pophantverk talar sitt tydliga språk.
I ”Cool girl” får Lo sällskap på scenen av kompisarna Icona Pop och Miriam Bryant. Tillsammans studsar de runt och sjunger refrängen om och om igen. Efter den mörka festivalsommar som ligger bakom oss känns det som ännu ett viktigt tronskifte på vägen mot en lite bättre värld.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Tove Lo ger festivalsommaren ett vackert slut dök först upp på Musikbloggen.

POP Resande och musik är tätt sammankopplat. Nya platser kan öppna våra sinnen och fungera som kreativt koffein. En låt eller ett album låter sällan så fantastiskt som på ett tåg eller ett flygplan.
Det har norska Susanne Sundfør tagit fasta på. 31-åringen från Haugesund brukar förse sin musik med starkt konceptuella ramar. Hennes förra skiva ”Ten love songs” var ett ambitiöst separationsalbum. ”Music for people in trouble” är inspirerat av en resa från Nordkorea till Amazonas djungel.
Sundfør sätter tonen perfekt med den akustiska ”Mantra”, i vilken hon sjunger att hon är lika lyckosam som månen där hon sitter och tittar ut över en lagun. Sundfør draperar denna gång sina sånger med en långt mer sparsmakad musik än på den maximalistiska föregångaren. Norskan verkar skriva sin musik med blyerts. Och hon lämnar mellanrum för oss att att fylla i, för smart för att skriva någon på näsan. Raderna dryper genomgående av ljuv melankoli. Smaka bara på de här:
”Because I always meant it when I said it would go wrong/Because I always thought my life would be a sad song” (”Bedtime story”).
Det är ett mångfacetterat album där varje sång har en egen identitet, men där ändå helheten håller samman. ”Reincarnation” är en norsk kusin till First Aid Kit. ”Good luck, bad luck” får mynna ut i jazz, ”Undercover” går upp i försiktig gospel.
”Music for people in trouble” ska inte misstas för en musikalisk motsvarighet till ett spa med gurkor för ögonlocken och hyrda badkläder i syntetmaterial. Albumet är inte bara en geografisk resa utan även en inre sådan. Musiken adresserar de universella känslor av oro och ångest som följer med de trubbeltider vi lever i. ”The sound of war” får till exempel ett klaustrofobiskt och hotfullt slut. Det bidrar till nödvändigt skav och snygg dynamik.
Det var längesedan jag hörde musik som gjorde mig lika lugn som doften av rostat bröd men samtidigt fick mig att tänka efter.
BÄSTA SPÅR: ”Bedtime story”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Susanne Sundfør bäddar för vackert trubbel dök först upp på Musikbloggen.

Nile Rodgers plockar ner George Michaels röst från himlen och Tove Lo sjunger hedonismens lov. Dessutom: oro över Taylor Swifts form, en poppig Kelela, Zayn och Sia in action samt en ny låt från St. Vincent – veckans singlar (nya U2-singeln läser ni om här och nya Sam Smith-singeln recenseras här).

George Michael feat. Nile Rodgers
Fantasy
Panayiotou/Sony
POP Det är alltid problematiskt med postumt utgiven musik. Hur mycket är artisten inblandad? Hur mycket är skivbolagscynism? I oktober släpps återutgivningen av ett av George Michaels bästa album, ”Listen without prejudice” från 1990, tillsammans med en unplugged-spelning från London 1996. På första singeln – en omstöpning av en b-sida från samma tid – plockar Nile Rodgers ner George Michaels blåögda soulröst från himlen, förser den med funk och får klockorna att stanna i tre minuter. Men mest handlar det ju om saknad. Det är ju fortfarande så sorgligt att 53-åringen rycktes ifrån oss den där blå juldagen i fjol.

Tove Lo
Disco tits
Universal

POP Tove Lo premiärade sin nya singel ”Disco tits” redan på Popaganda förra helgen. Från scenen avslöjade hon även att hennes nya album ”Blue lips (Lady wood phase II)” bara är några månader bort. Det är uppföljaren till ”Lady wood”och består precis som föregångaren av två kapitel: ”Light beams” och ”Pitch black”. Producerad av The Struts – från Max Martins producentstall Wolf Cousins – är ”Disco tits” ett lekfullt danssteg från Tove Los tidigare material. Men temat är välkänt territorium. Tove Lo sjunger alltjämt hedonismens lov och hon gör det väldigt bra. Ovan nämnda George torde le i sin himmel.

Taylor Swift
…Ready for it?
Big Machine/Universal
POP ”Look what you made me do” var en bra låt, men allra mest stark som statement och förstasingel. Taylor Swift är en av få artister som efter tre års frånvaro kan komma tillbaka med en semicover på Right Said Freds ”I’m too sexy”. Helt enkelt för att hon är lite tuffare än alla andra.
”…Ready for it?” – andra smakprovet från ”Reputation” – väcker dock en del frågetecken. Likt när tennisspelaren Roger Federer inleder US Open med två femsetsmatcher mot lägre rankade spelare höjs ögonbryn. Hur är egentligen formen? För ”…Ready for it?” är helt enkelt inte en så bra låt. Inte med Taylor-mått mätt. Ett hetsigt r’n’b-beat i versen möter en brisig refräng av den typen som det finns så många av – fast bättre – på ”1989”. Det är frustrerande när man vet att Taylor är kapabel till låtar som ”You are in love” och ”Style”. Jag väntar på en smash.

Kelela
Frontline
Warp/Border
R’N’B På tal om artister som är lite tuffare än andra: Kelela släpper sin musik på Warp Records. Bara en sån sak. Hon är också 34 år gammal och säger mer intressanta saker än många av sina kolleger i intervjuer. Det finns egentligen ingenting negativt att säga om hennes nya låt ”Frontline”. Den är fantastiskt producerad och Kelela sjunger perfekt. Jag kan dock sakna den lite flummigare Kelela från mixtapen ”Cut 4 me” och den magiskt minimalistiska låten ”The high”. Önskar att Kelela avvek mer från den poppiga väg hon slagit in på.

Zayn feat. Sia
Dusk till dawn
Sony
POP Det börjar ju så bra. Som en ballad där det inte bara är Zayns blonderade snagg som verkar inspirerat av Frank Ocean. Men sedan kommer refrängen. Och Sia. Och den ”actionfilminspirerade” videon. Med Sia kommer nästan alltid viljan att göra jordskredshits. Men ambitionen att skriva enorma hits slutar ofta i motsatsen: mellanmjölk. Riktigt stora hits bara blir. ”Dusk till dawn” vill åt två olika håll. Zayn vill förvalta debutens coolness. Sia och refrängen ber om streams. Resultatet blir två låtar i en. I slutet försöker Zayn desperat waila sig tillbaka till den svala r’n’b:n. Men då är slaget redan förlorat.

St. Vincent
Los Ageless
Caroline/Universal
POP Sedan Annie Clark dök upp i veckans singlar senast har hon hunnit släppa den tjusiga videon till ”New York” samt annonserat albumet ”Masseduction”, som släpps 13 oktober. I en presskonferens på Facebook sa hon att den enda poängen med albumet är att det handlar om kärlek och betonade att titeln uttalas ”Mass seduction” och inte ”Mass education” (hon skämtade även om att hon lekt med tanken på att kalla det ”Ass education”).
Andra smakprovet ”Los Ageless” är en upptempoaffär om man jämför med pianoballaden ”New York”. Men den har samma osvikligt coola och beska världsmetropolvajb. Tillsammans med LCD Soundsystems låt ”Tonite” är ”Los Ageless” den bästa New York-musiken den här veckan.

ALLA ”VECKANS SINGLAR” FINNS HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Veckans singlar: postum George Michael och dekadent disco med Tove Lo dök först upp på Musikbloggen.

Den blivande studenten (?) Frank Ocean, LCD Soundsystem-hösten och ett sexminuters rymdfolkopus.
Veckans spellista rymmer några av septembers allra finaste sånger.

”PROVIDER”
Frank Ocean
Ska Frank börja plugga? Han har hintat om detta på Twitter. Tills vidare gör han väldigt bra musik. Den bästa sedan ”Chanel”.

”TONITE”
LCD Soundsystem
Tänk vilken LCD Soundsystem-höst det blev ändå!

”PERSEPHONE”
Yumi Zouma
Detta förtjusande lilla popband håller högt albumtempo och är tillbaka med ”Willowbank” 6 oktober.

”OVER EVERYTHING”
Courtney Barnett & Kurt Vile
Nämen titta vilken trevlig slackerpopduo med ett sånt fint sexminuters rymdfolkopus!

”FRONTLINE”
Kelela
Framför allt för produktionen. Den låter lika iskallt kristallklar som en glaciär.

”LOOK WHAT YOU MADE ME DO”
Taylor Swift
Vad ni än säger.

”FRIENDS”
Justin Bieber
Även den enklaste popmusiken kan växa.

”MOOD”
Dvsn
I bland säger en låttitel allt.

”CZECH ONE”
King Krule
Låter som att sitta och röka i ett dunkelt hörn på en bortglömd pub någonstans i Bethnal Green.

”MANTRA”
Susanne Sundfør
På nya ”Music for troubled people” går norskan på en oerhört fin musikalisk tur.

FLER SPELLISTOR HÄR!

Inlägget Veckans spellista: LCD Soundsystem-hösten och sexminuters rymdfolkopus dök först upp på Musikbloggen.

När Jason Timbuktu Diakité tar sin familjebiografi ”En droppe midnatt” till scenen blir det väldigt väldigt bra.
Som så ofta när det verkligen finns någonting viktigt att berätta.

Scenföreställningen ”En droppe midnatt” tar – precis som fjolhöstens bok med samma namn – avstamp i pojken Jason Diakités liv i 80-talets Lund och en verklighet präglad av rasism och mobbing. Huvudpersonen sitter avväpnande i en trappa omgiven av bandet Damn! i tjusigt skurna kostymer och sångerskan Beldina wailande till ett piano.
– Jag är svart, inleder han.
Sedan reser Jason Diakité – via monologer och musik – tillbaka för att söka sina rötter och sin identitet. Till de vidsträckta bomullsfälten i South Carolina, som hans farfar lämnade på 20-talet. I blanka skor, välstruken skjorta och sandfärgad trenchcoat lyckades han få ett jobb som kypare i Harlem. Vi får följa med till frodiga skogar, spökstäder och soulfood-restauranger. Bilderna som Diakité målar upp spelas upp som små filmer på ögonlocken. Hur hans mamma och pappa trotsade det amerikanska 60-talets rigida raskonventioner med djärv kärlek. Den transatlantiska slavhandeln. Den systematiska splittringen av svarta familjer.
Diakité pratar även om sitt krashade äktenskap och vilsenhet. Det faktum att han i början av föreställningen glömmer texten och smygtittar på skärmen adderar bara till det mänskligt sårbara. Det visar att han är ute på nödvändigt hal is. För i rollen som Sveriges André 3000 är ju Timbuktu redan trygg. Här tar han risken att vara främst berättare. I musiken – för vi får sådan också; jazz, blues, soul och hiphop, The Supreme Jubilees ”It’ll all be over” och Billie Holidays ”Strange fruit” – tar han en ganska anonym roll. Lämnar över sånginsatser till en soulig Svante Lodén och den lysande Beldina. Själv agerar han ödmjuk körsångare och bakgrundsdansare.
– Skriv en deckare istället, tyckte Jasons pappa. Nåt som folk vill läsa. Vi är inga offer.
En attityd han ärvt från sin egen pappa:
Le bredare, välj dina ord noggrannare. Med vetskapen om att den frihet du fått när som helst kan tas ifrån dig. Jasons farfars ord ringer kvar när vi lämnar Cirkus för höstmörkret:
– Look sharp and get a good job.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

”En droppe midnatt” spelas på Skandiascenen, Cirkus, Stockholm i september, oktober och november och på Slaghuset i Malmö i november. Här kan du se samtliga datum.

Inlägget Jason Diakité en droppe ljus i mörkret dök först upp på Musikbloggen.

COUNTRY I bland måste man resa långt för att hitta hem, säger klyschan. Men den stämmer verkligen på Kikki Danielsson. 65 år gammal är hon bättre än någonsin. När sångerskan från Visseltofta på allvar omfamnade countryn föll den sista pusselbiten på plats och en kunde fråga sig varför Kikki inte alltid varit country-Kikki. Men då hade vi ju aldrig fått någon ”Papaya coconut”, hemska tanke.
På ”Portrait of a painted lady” – den tredje delen i Kikkis country-trilogi – fortsätter hon att jobba med Sulo Karlsson och Idde Schultz som låtskrivare och producent. Och Kikki och hennes musikanter behärskar verkligen genren till fullo. Musiken präglas av samma värme som tidigare. De hjärtekrossade tårarna trillar ner i tomma ölglas och de bitterljuva textraderna haglar. Kikki har en unik ton när hon sjunger som balanserar perfekt mellan humor och melankoli. Och hon bottnar extremt väl i de ärliga texterna, ”You’re a miracle to me” har hon skrivit själv, de andra överlag starka låtarna har växt fram genom samtal med Sulo Karlsson. En tolkning av Marianne Faithfuls ”The ballad of Lucy Jordan” får avsluta. Man kan höra ljudet från diskplockaren i den redan upptända baren. Kvar, som enda sällskap på väg hem i natten: ånger och en ensam pedal steel.
BÄSTA SPÅR: ”Not exactly Nashville”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Kikkis självhjälpscountry urstark dök först upp på Musikbloggen.

ROCK På sitt ansenliga trettiosjunde studioalbum blandar Van Morrison blues- och soulklassiker med fem egna kompositioner. Men oavsett vem som ligger bakom sångerna; det är historierna som står i centrum på ”Roll with the punches”.
– Varje låt är som en historia som jag spelar. Jag var en performer innan jag började skriva låtar, och det är det jag alltid har känt att jag gör, säger Van the Man i ett statement om nya skivan.
”Roll with the punches” stannar inga klockor, välter inga bord. Det är högst tveksamt om ny musik från nordirländaren någonsin kommer att göra det igen. Det är ju ett litet gissel att ha släppt ”Astral weeks” – även känt som rockhistoriens bästa album – som sitt andra verk.
Men Van Morrisons röst är förvånansvärt konserverad. Den behöver ingenting, inte ens reverb. Snustorr leker den bara över hamrande pianon och svängiga grooves. Finast är den i balladerna. Som i den egenpennade ”Transformation” och i singeln ”Bring it on home to me”, som först spelades in av Sam Cooke och senare som duett mellan Otis Redding och Carla Thomas.
Där efterkrigstidsbluesen ”Stormy Monday” liksom bara tuggar på får avslutande Bo Diddley-rökaren ”Ride on Josephine” en slags kitschig fräschör. Det är musik att röka inomhus till och tja, göra andra saker som folk rent generellt inte gör längre. Kanske bära hatt, skrocka över svunna tider och vägra att dammsuga i ungefär elva månader tills rummet bäddas in i en grå hinna.
BÄSTA SPÅR: ”Transformation”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Van Morrison gör musik att sluta dammsuga till dök först upp på Musikbloggen.

POP Sommaren 1991 hade vi fukt i huset och tvingades flytta in i en nerlagd gammal butik i grannbyn. Samma år släppte Roxette sitt album ”Joyride”. Den kulörta lyckoruspopen i cd-freestylen dränkte oroliga diskussioner från köket om kvällarna i den främmande sängen. Konfirmationsläger på Öland, sommaren 1995. Gyllene Tider återförenades och släppte samlingen ”Halmstads pärlor”. Ett himlasänt soundtrack till den första, famlande förälskelsen.
Med tre ackord var Per Gessle en självklar del av min sena barndom och tidiga ungdom. Ingen annan svensk artist har fångat småstaden som honom. Han har döpt en låt till ”Harplinge”. ”Ingen mänska borde ensam va när man kan va ett par i en sommarstad”, sjöng han i ”På promenad genom stan”. Och när jag intervjuade honom efter en succéartad Gyllene Tider-konsert på Stockholms stadion 2004 sa han nöjt ”Det är inte självklart att sparka Stockholm på smalbenen”. En hint av den amplifierade jantelag som så många inflyttade storstadsbor förgäves spenderar ett liv med att bli kvitt, men som aldrig går ur, kanske inte ens med 80 miljoner sålda album och middagar med Bruce Springsteen. Men med den följer också en ödmjukhet och icke-attityd, en kvalitet som jag – frånsett den uppenbara popgenialiteten – alltid tyckt mig höra och skattat högt i Gessles musik.
Just den ödmjukheten är mer närvarande än någonsin på ”En vacker dag”, den andra delen i Gessles Nashville-inspelade lilla albumsvit. Men musiken doftar alltjämt av ljungen från sydsvensk västkust. Per Gessle barfotavandrar vidare längs en nyponkantad stig i fortspåren på hjälten John Holm, som han också gör den fina duetten ”Det är vi tillsammans” med.
De åtta spåren är ett tjusigt destillat av Per Gessle. Organiska countrypop-produktioner, allmän sommarkänsla och melodier så självklara att de kunde vara inspelade av The Monkees.
Gessle räds inte banaliteter. Sol på tapeten. Sängen är bäddad. Torktumlarn tömd. Men så är ju livet ofta ganska banalt. Att våga släppa in vardagen i sin musik är modigt. Just därför blir den så rörande. Liksom när Gessle sjunger om vårt allmänmänskliga behov av tillsammansskap som ålder och förluster får oss att inse vikten av och uppskatta lite mer för varje, ny september.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Ödmjuk västkustpop från Per Gessle dök först upp på Musikbloggen.

Höstdagjämningspop från Manchester, framtidshiphop från Stockholm, en ny Kygo-ep och en Miley Cyrus som lämnar ännu ett frågetecken efter sig – veckans singlar. 

Morrissey
Spent the day in bed
Etienne Recordings/BMG
POP Höstdagjämning. När en grå septemberdimma och ett strilande regn sköljer över staden matchar Manchesters mest sorgsna popröst med att ge ut sin nya singel med titeln ”Spent the day in bed”. Det är den första från hans kommande album med den minst lika typiska titeln ”Low in high school”. Albumet har bland annat spelats in i Ennio Morricones studio i Rom. Att läsa låttitlarna är underhållande i sig: ”Home is a question mark”, ”The girl from Tel-Aviv who wouldn’t kneel” och ”Who will protect us from the police?”.
”Spent the day in bed” bryter med den tunga gitarrgröt vi så ofta serverats de senaste åren. Här får en akustisk gitarr sällskap av en Wurlitzer, en lurig synt och den ljuvaste av Moz-melodier. Precis som Ulf Lundell rekommenderar provokatören alla sina vänner att sluta titta på nyheterna och i stället göra som honom; ligga kvar i lakan som han betalat för själv. Låtens epilog fortsätter att celebrera det livslånga utanförskapet:
”No bus, no boss, no rain, no train”.

Yung lean
Hunting my own skin
YEAR 0001
HIPHOP När alltfler artister klär ut sig till matroser och myser med varandra på en båt känns det skönt att det finns undantag som faktiskt följer en egen vision och vill göra någonting nytt. Att lyssna på Stockholmsrapparen Yung Leans musik är som att kliva in i ett fantasislott. Därinne är allt på sin plats, allt är där av en anledning. De nostalgiska tv-spelssyntarna, de perfekt Yung Gud-producerade beatsen och Yung Leans slappa sångsätt, som låg han i en övergiven hammock och gäspade sina rhymes. Albumet ”Stranger” släpps 10 november och följs av en Europa-turné som avslutas på Nobelberget i Stockholm 16 december.

Kygo
Stargazing EP
Sony/Ultra
POP Norska Kygo delar inte bara look med Avicii – båda har en fäbless för bakvänd keps och rutig skjorta – de är båda lite intressantare än sina kolleger inom den kommersiella dansmusiken. Med sin nya ep cementerar Kygo den positionen. Sitt signum troget skruvar han ner tempot och syr ett norskt lapptäcke av vokaler i refrängerna. Extra plus i kanten för att han – också i sann Avicii-anda – lånar in den tämligen okände Chicago-sångaren Justin Jesso i titelspåret. Tre av låtarna har vi redan hört: det tjusiga Selena Gomez-samarbetet ”It ain’t me”, snarkfesten ”First time” med Ellie Goulding och den överflödiga U2-remixen ”You’re the best thing about me”. Det finstilta utropstecknet är i stället den akustiska ”This town”, skriven av svenska Noonie Bao. Eskapistisk lägereldspop i sitt esse.

Miley Cyrus
Week without you
RCA/Sony
POP En krympande men inte obetylig falang av så kallade Swifties hoppas förgäves att idolen Taylor Swift ska återgå till sina country-rötter. Nu kan de trösta sig med att Miley Cyrus gör exakt det på sin nya singel. Miley sjunger som om hon inte bryr sig om någonting. Det är hennes styrka, jag ser henne som dagens Axl Rose. Där slutar tyvärr de goda nyheterna för den här gången. Retro-balladen är helt enkelt inte tillräckligt stark. I stället krossas den av svunna Miley-tryckare som ”Wrecking ball” och ”Adore you”. Popstjärnans samtliga singlar i år – undantaget fina ”Malibu” – lämnar flera frågetecken inför nya albumet ”Younger now”, som släpps nästa fredag.

ALLA ”VECKANS SINGLAR” FINNS HÄR!

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Veckans singlar: höstdagjämningspop och framtidshiphop dök först upp på Musikbloggen.

John Legends konsert i Globen känns nostalgisk och en smula omodern i sina äppelkäcka knyckar.
Men det gulliga kärleksbudskapet och Legends leende soulröst väger upp.

John Legend slog igenom 2004 med Kanye West-producerade albumet ”Get lifted”. I dag är den Springfield-födde sångarens neosoul rent konstnärligt förbisprungen av artister som Frank Ocean, Sampha och James Blake. Men hans konsekvent trygga pianoballader har visat sig slitstarka som framgångsformel. Så sent som 2015 vann han en Oscar för ledmotivet till ”Selma”. Och i fjol spelade han hurtig soulman i ”La la land”, en karaktär Legend för övrigt tangerar i kväll i glittrig kavaj.
38-åringen är synnerligen punktlig, helt i linje med den bussiga image han odlar på Instagram-bilder av rosenskimrande dejtnätter i Venedig med flickvännen, modellen Chrissy Teigen. Han alternerar mellan flygel och flitiga utflykter längs scenkanten. Varje steg, varje huvudknyck, varje mellanprat verkar minutiöst välplanerat. Liksom när han tar upp och slowdansar Anna-Maria från publiken eller gör en svettig Curtis Mayfield-cover i ”Superfly” som en hyllning till dottern Luna, redan förevigad i videon till ”Love me now” med sina – i skrivande stund – 124 748 842 visningar. Även bandet och de tre körsångerskorna med sina synkroniserade rörelser är synnerligen skickliga. Och detta är också min enda invändning: allt känns lite för perfekt. Jag saknar en person bakom showbizleendet. Till och med svetten som droppar från Legends ansikte känns regisserad.
Men just som allt riskerar att fallera i Las Vegas-soul gör Legend svartvit medborgarrättssoul i Harold Melvin & The Blue Notes ”Wake up everybody” eller adresserar ”Trump’s bullshit” mitt i en tryckare. Och det saknas inte andra utropstecken. ”Save room” framförd sittande på flygeln, den odiskutabla ”Ordinary people” och powerballaden ”All of me”, smakfullt befriad från power. Konserten blir bättre desto längre den lider. Till slut hissas Legend och hans flygel upp några meter över marken. Därifrån ringlar han sin röst, len som pannkakssirap över publiken.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Legend en leende soulröst dök först upp på Musikbloggen.

COUNTRYPOP I slutet av nittiotalet hade den kanadensiska sångerskan Shania Twain två enorma hits med låtarna ”That don’t impress me much” och ”Man I feel like a woman”. Ingen som var vid liv då och hade tillgång till en radio kan ha missat dem.
Femton år senare står Twain, 50, i sitt enorma strandhus och blickar ut över den havsutsikt som bara 75 miljoner sålda album kan köpa. Hon dammar förstrött på sin Billboard Icon Award och tänker för sig själv: ”Jag ska släppa ett nytt album. Because I can”, för att parafrasera en Bon Jovi-turné från 2013. Och här är vi så, med Shania Twains första album på femton år.
Albumet försöker från start förena två högst otippade musikstilar: country och reggae. Det är den konstigaste musiken jag hört i år. Twain kryddar sin vana trogen allt med pop. Och det är hennes styrka; att förvandla vad som helst till pop, redo för vilken kommersiell radiokanal som helst. Det låter emellertid inte lika otvunget som på slutet av nittiotalet. Bara i singeln ”Life’s about to get good” lyckas hon så när återskapa den countrypop utan krusiduller som var hennes signum när hon var som allra störst. Texterna är fyllda av mitt-i-livet-betraktelser av typen ”Livet är här och nu”.
Twain låter som mest värdig när hon skruvar ner tempot i dyrt producerade skilsmässoballader. Sedan sist har hon skilt sig från maken och musikaliska partnern Robert John ”Mutt” Lange.
Shania swingar på, som hon själv uttrycker det. För hon kan. För mer relevant och nutida country föreslår jag dock att du lyssnar på First Aid Kits nya singel ”It’ a shame”.
BÄSTA SPÅR: ”Who’s gonna be your girl”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Countrypop utan krusiduller med Shania Twain dök först upp på Musikbloggen.

POP ”De här vitaminerna – de är helt otroliga – jag känner ruset! Honung och skit. Och så har jag börjat med yoga.” I röda läderbyxor och matchande solglasögon stod den då så skandalomsusade popstjärnan Miley Cyrus inför en handfull europeiska musikjournalister på en presskonferens i Londons The O2 Arena. Hon hade just ställt in två Europapremiärer och frågorna kretsade kring knark. Jag minns att jag tänkte på henne som sin tids Axl Rose. Men redan då – inför turnén som följde det hiphop-inspirerade albumet ”Bangerz” – verkade hon vara på väg någon helt annanstans.
Mycket riktigt. Ett år senare kom den psykedeliska storbolagsmardrömmen: gratisalbumet ”Miley Cyrus & her dead petz”. Men ”Younger now” är hennes första kommersiella skiva sedan ”Bangerz”. Producerad tillsammans med parhästen Oren Yoel ville hon skippa radioflörtandet för ett mer ärligt uttryck i samklang med sina rötter. Miley är född i Nashville och dotter till trubaduren Billy Ray Cyrus. Hennes gudmor är en viss Dolly Parton, som också är enda gästen på ”Younger now”. Tillsammans gör de duetten ”Rainbowland”. Och i videon till titelspåret imiterar Cyrus sin idol Elvis Presley. ”No one stays the same/Change is a thing you can count on” sjunger hon som ett litet manifest över sitt rastlösa artisteri.
Miley är mer hitpopens Axl Rose än någonsin. Hennes uppror har bara bytt skepnad – från rivningskulor, hiphop och beats till örter, country och lo-fi-gitarrer.
BÄSTA SPÅR: ”Malibu”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Miley Cyrus en vitamininjektion för hitpopen dök först upp på Musikbloggen.

Sigur Rós musik är som vackrast när den är så tyst att den drunknar i lokalens fläktsystem.
Då känns det som den vakar över oss.

Senast jag såg Sigur Rós var som förband på Radioheads ”Kid A”-turné i ett tält utanför Köpenhamn 2000. Sedan dess har mycket hänt – inte bara för Sigur Rós, även den isländska musiken – som Reykjavik-trion, bortsett från Björk då – blivit främsta ambassadörer för. Den har genomgått något av en revolution med Iceland airwaves-festivalen som årlig höjdpunkt. Jónsi & Alex, Ólafur Arnalds och Múm, för att nämna några av de bästa akterna, låter alla som landskapet på den trädfattiga och avlägsna ön i norra Atlanten.
Sigur Rós-konserten på Annexet börjar dock i stress-mode. Köerna är så långa att några av oss missar första låten. Men det dröjer inte länge förrän pulsen går ner. Sigur Rós musik har den effekten. Mot hypnotiska visuals framför trion sin musik, som befinner sig i gränslandet mellan postrock och ”Planet earth”-pop. Drone-kaskader möter stämningar som hämtade ur ”Naturmorgon i P1”. Jónsi Birgisson spelar gitarr med sin patenterade cellostråke och falsettsjunger på det påhittade språket hoppländska. Det är symptomatiskt att texterna ofta är omöjliga att uppfatta. Sigur Rós musik bygger inte på identifikation. Den symboliserar snarare de känslor som överhuvudtaget är svåra att sätta ord på. Översvallande vemod, klimatångest och vidunderligt vackra David Attenborough-vyer. Förtrollningen bryts bara när Orri Páll Dýrason spelar jättefel på sin keyboard och brister ut i ett gapskratt. Då påminns man om att det är ett rockband som står där på scenen och ger ifrån sig ljud och inte, typ, en blåval.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

Inlägget Sigur Rós är musikens blåval dök först upp på Musikbloggen.

SOUL Kelela har redan släppt fantastiska mixtapen ”Cut 4 me” och den ambitiösa ep:n ”Hallucinogen”, men ”Take me apart” är hennes faktiska debutalbum. Den Los Angeles-baserade 34-åringen har jobbat med albumet i fyra år. ”Trots att det är ett personligt album styr politiken i min identitet hur det låter och hur jag väljer att artikulera min sårbarhet och styrka”, säger hon i ett statement. Kelela, med rötter i Etiopien, växte upp i Washington-förorten Gaithersburg och lyssnade på r’n’b, jazz och Björk. ”Take me apart” är resultatet av allt det.
Precis som tidigare jobbar hon nära producenterna Arca och Jam City. Beatsen är kristallklara, som exklusiva isblock avsedda att smälta långsamt i tjusiga cocktails. Kelelas svala röst – med sitt sävliga vibrato – skär genom dem som en ishacka.
”Take me apart” är ett extremt delikat, mångfacetterat och komplext album, där varje tamburin, varje bastrumma, varje krispig kör, är placerad med kirurgisk precision. Precis som Frank Ocean är Kelela ett lysande modernt soulexempel på någon som vågar sätta subtilitet framför direkthet. Hon har soulens sensibilitet, r’n’b:ns modernititet och jazzens lugn.
Musiken får mig att tänka på Zero 7:s ”Simple things”, men också Solanges ”A seat at the table”, som ”Take me apart” – med sina snygga neosoul-körer, sitt politiska patos och sin hjärta och smärta – är en slags systerskiva till. Det är sällan man hör musik som låter så egen, magisk och utmanande. Varje låt är en ny värld att upptäcka.
BÄSTA SPÅR: ”Take me apart”, ”Onanon”, ”Altadena”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

Inlägget Kelela blandar en oemotståndlig cocktail av soul, r’n’b och jazz dök först upp på Musikbloggen.